måndag 23 mars 2009

Tänderna, en klassfråga

Ett friskt leende är inte alla förunnat

Ofrivillig barnlöshet betraktas sedan 1997 som en sjukdom och beroende på var i landet man bor kan man få olika mycket ekonomisk hjälp med infertilitets behandlingar.
Ruttna tänder är i Sverige ingen sjukdom, och sedan tandvårdsreformen som (s) införde 1999 får du själv betala vad det kostar att hålla snyggt i munnen, i varje fall upp till 3.000 kr. Sedan får du betala hälften av vad det kostar upp till 15.000 kr och 15% av kostnaden på resten. Detta gäller dock bara för de referenspriser som staten i förväg bestämt. Vill tandläkaren ha mer betalt får du själv stå för mellanskillnaden.
Samtidigt med den nya tandvårdsreformen slopades den statliga prisregleringen med kraftiga prishöjningar som följd. Surprise, surprise…
Våra tänder har blivit en klassfråga. De som har råd att laga sina tänder gör det och de som inte har låter bli. Att det var illa visste jag, men inte hur illa. DN berättar för mig om det.

Jag har aldrig förstått varför inte tänderna betraktas som en del av kroppen. Sjukförsäkringen tycker att det är legitimt att bekosta större bröst till en kvinna som lider psykiskt av för små. Men vad gör man med kvinnor som inte vågar le eftersom de skäms för sina tänder eller brist på tänder? Är deras psykiska lidande mindre? Till detta ska man dessutom lägga till ett fysiskt lidande; tandvärk gör faktiskt skitont.

När jag sedan blir upplyst av DN att man i många kommuner anser att socialbidragstagare gott kan nöja sig med 20 tänder i munnen medan vi andra har rätt till 28 st vägrar jag tro på det. Men det är sant, vår egen Socialstyrelse har bestämt det, trots att för få tänder bevisligen ökar risken för belastningsskador med käksmärtor som följd, och trots att ingen tandläkare i världen skulle acceptera att endast ha 20 tänder i sin egen mun. Jag gissar att Socialstyrelsen menar att fattiga ändå inte har råd att tugga på fiber- och näringsrik mat…

Inga kommentarer: