måndag 20 april 2009

Dags att lära sig av babianer?

Nu tänker jag göra en mycket långsökt koppling mellan två aktualiteter; Irans president Mahmoud Ahmadinejads osmakliga lilla uppvisning under FN-konferensen om rasism, och aggressiva babianhannar.
Kvällens Vetenskapens värld handlade om en babianflock, eller snarare likheter mellan människor och babianer. Programmet beskrev hur lika vi båda reagerar på stress. Vi har nämligen en hel del gemensamt, babianerna och vi. Vi kan interagera socialt och vi organiserar oss i hierarkier. Babianer som befinner sig högst upp i hierarkin, alfahannarna, stressar mindre och har inte lika skadade blodkärl som de längre ned. Samma sak med människor. En långtidsstudie av 28.000 britter visar tydligt att social status spelar en avgörande roll för hur vi mår. Låg status = stress = dålig hälsa. Man skulle då kunna tycka att det bästa vore att sikta på att bli en alfahanne, en aggressiv typ som tar för sig, är dum mot honorna och trycker ner andra hannar. Det verkar ju vara en bra strategi. Dock är det intet speciellt kul att vara medlem i en sådan flock. Stressen hos de övriga ökar, de mår dåligt vilket är skadligt för flocken. Men nu kommer vi till det märkliga! Den babianflock som den amerikanska neurobiolgen Robert Sapolsky studerat i 30 år råkade för 20 år sedan för en riktig katastrof. Den kom i kontakt med tuberkulossmittat kött och massor med babianer dog, men inte vilka individer som helst utan samtliga alfahannar! Kvar blev honorna och de hyggliga hannarna, de som var snälla och med en väl utvecklad social kompetens; de putsade hellre varandra än slogs. Flocken var decimerad men lycklig skulle man kunna säga, om nu babianer förmår att känna lycka. Nya unga hannar som anslöt sig till flocken hade med sig det sedvanliga aggressiva babianbeteendet. Efter sex månader var det dock borta och även de nya flockmedlemmarna hade anammat en mjukare mentalitet. Varför? Antagligen för att flocken i sin helhet mådde bättre vilket ökade deras överlevnadschanser.
Så, vad har nu detta med Ahmadinejad att göra? Jo, den iranske presidenten borde lära sig av Sapolskys babianer och byta taktik. Han har allt att vinna på att inta en mer diplomatisk och nyanserad attityd. Aggressiva ledare är skadliga för samhället och hindrar dess utveckling, och det är de som ryker först när det kniper. Dessutom är alfahannar sååå 80-tal!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Hej,

Intressant läsning, men vad i talet finner du aggressivt? Definitivt ett annat perspektiv och lite ironiskt att Israel som befolkas till stor del av judar som lägger stor vikt vid förintelsen, utvecklas till det man är idag.

iranska olje börsen sa...

Skitsnack. Jag tror inte ett dugg på västerlänska forskare. Speciellt amerikanska.

Anonym sa...

Min första reaktion när jag läste rubriken var att du liknade Ahmadinejad vid en högljudd apa. När jag väl läste artikeln inser jag att det inte var det du menade, men likväl är han just det - en högljudd liten apa (eller alternativt en mops?). Nåväl, med lite tur ledsnar någon snart på deras patetiska teokrati och bombar dem tillbaka till den tid de redan lever i (stenåldern, i.e.).

Jonny S sa...

Väständernas demonstrativa uttåg gjorde Ahminejad till martyr för yttrandefriheten och bröt dessutom mot FNs grundidé om att föra dialog.

Än en gång kan de muslimska länderna åtminstone hemmavid visa på ett visst hyckleri i västs agerande.

Annika Estassy sa...

Alltid lika intressant med diskussioner! Agressiv tycker jag man är när man går till attack som Ahmadinejad gjorde i sitt tal. Det var ju inget tal i försoningens tecken direkt utan ett frontalangrepp.
Att forska på babianer är knappast kontroversiellt så jag tror på forskarna, västerländska eller inte.
Bomba tillbaka - nja, det har väl hittills inte varit någon vidare lyckad metod, eller?
Ahmadinejad gav inte sken av att vara intresserad av att samtala överhuvudtaget och det är mycket möjligt att han fick öppet mål när delegaterna gick ut. Det hade på sätt och vis varit bättre att bemöta hans argumentation, men då hade man samtidigt riskerat att hamna i en evighetsdiskussion som inte lett någonstans.