Jag brukar säga att vi ska vara rädda om våra original. Då menar jag inte märkesvaror av kända designers utan människor som skiljer sig från mängden, som tjurigt vägrar att vara som alla andra – strömlinjeformade – och som går sina egna vägar. Vi hade några sådana original i den lilla orten där jag tillbringade min tonårstid och jag har efter det haft olika grader av udda människor som arbetskamrater. Jag försöker att lyssna istället för att döma, eller att i varje fall revidera mina förutfattade meningar. Ibland går det bra, ibland inte. Teori är en sak, praktik en annan.
Hela denna tankekedja har sitt ursprung i artikeln om burk-Curt från Skellefteå, en illa klädd varelse som luktade och som ägnade dagarna åt att samla in burkar och tomglas. De flesta trodde nog att han hade ett klent förstånd. Nu har Curt dött och efter sig lämnar han tillgångar värda 12 miljoner. Han hade aktier, fonder, guldtackor och fastigheter. Varje dag gick han till biblioteket och lusläste DI. Börsen hade han stenkoll på och han drog sig inte för att överklaga ända upp till högsta instans om myndigheterna var efter honom. Curt hade kunnat förändra sitt liv men ville det inte. För mig är det svårt att förstå, men så är jag inget original heller, bara en i mängden utan några större överraskningar på lager. Det känns rätt så skönt faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar