onsdag 8 juli 2009

Om muterade smultron och rätten att få vara liten ibland

Ryssvärmen låter vänta på sig, istället bjuder öst på ett riktigt regnoväder snart. Passade därför på att plantera lite och trodde knappt mina ögon när jag konstaterade att det var kruttorrt i backen. Herregud, hur mycket regn ska det till innan Roslagsjorden blir nöjd? SMHI varnar för översvämningar – ingen risk här kan jag lova!
Där jag grävde runt stötte jag på ett område med muterade smultron – de var enorma. Antingen någon konstig sort – allt var stort, såväl bären som bladen – eller så växer de i en nedgrävd gödselstack. Goda var de i varje fall och jag kände mig som en femåring där jag kröp runt och stoppade munnen full. Tänkte samtidigt tillbaka på Nour El-Refais fina sommarprogram från igår (ni bara måste gå in på SR och lyssna via webben om ni missade det) där hon bl.a. pratade om rätten att få vara liten. Idag har jag känt mig liten som en teskedsgumma, talade t.o.m. med mamsen i telefon i trekvart. Nu är jag nog stor igen. Och dimman är borta...

4 kommentarer:

Pia sa...

Vi kan skatta oss lyckliga som har förmånen att få känna oss små ibland... att när behovet finns få prata med mamma och sedan bli vuxen igen.
Brukar tänka på den dagen när jag inte kommer att ha den möjligheten... utan måste vara vuxen hela tiden.

Skönt att dimman lättade!
Kram

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Smultronen var verkligen försynens gåva till dig när du behövde muntras upp! Vad härligt att ha en mamma att ringa när man känner sig litet pynkig. Jag saknar min mamma så otroligt mycket. Men när jag är ledsen eller känner behv av att vara liten och tröstas ringer jag någon av döttrarna. Hoppas det känns bättre nu! Är det inte ofta så när man stressat mycket och sedan ska vila - då kommer stressen.

Evas blogg sa...

Smultron kan vara tröstefulla, sommarkänsla, barnkänsla. Trä dem på ett strå och varsamt äta ett och ett. Ja visst är det fint att ha en mamma att ringa till! Även om jag kan bli trött på min mamma emellanåt så är hon en slags trygghet.

Annika Estassy sa...

Ja, man behöver sina nära och kära. Och smultron ibland!