En känsla av Provence

Jag trodde inte att det fanns vilda syrsor i Sverige. För mig har syrsor alltid varit förknippade med ordentligt sydligare breddgrader. Hos farföräldrarna i Nice försökte jag få ut dem ur sovrummet eftersom de lät så högt ibland att det inte gick att somna! Så när vi framåt eftermiddagen på Vätö hör hur det börjar låta lite överallt i höggräset har jag trott att det är gräshoppor som håller konsert. Att det inte är på det viset lärde jag mig av Slottsträdgårdsmästaren nyss.

Eftersom jag är en vetgirig person som alltid måste kolla upp saker och ting googlar jag lite på syrsa och läser att det troligen är hussyrsan som vi hör. Den finns ända upp i Norrland men lever då inomhus eller i avfallshögar – det blir för kallt för den annars.

Jag blir glad över att det är fullt med syrsor på Vätö och att jag kan höra dem. Ja, min hörseln är det inget fel på. T skulle säga att jag dessutom hör extra bra när det gäller saker jag inte borde höra...

Fåglarna är numera tysta på morgonarna, parningssäsongen är över. Nu är det syrsornas sång som hörs men först på eftermiddagen och kvällen. När vi sitter i den gula augustisolen och ser över de torra gräsvipporna samtidigt som vi känner doften av den blommande lavendeln, allt ackompanjerat av syrsornas sång, ja, då är det lätt att att inbilla sig att vi befinner oss i Provence. Fjärilen i min lavendel är en älggräsfjäril.