Klubbad av John Blund

Jag önskar att jag fortfarande orkade sitta uppe och prata nätterna igenom. Tror dock att den tiden är för alltid förbi. Nu gäller det att avhandla livets allvar fram till kl 23 senast, efter det kommer John Blund och han nöjer sig inte med att kasta lite sand i mina ögon. Nej, John tar fram stora klubban och slår mig medvetslös. Det enda jag hinner säga innan jag försvinner in i dimman är "En säng! En säng! Mitt kungarike för en säng!". Så skönt då att kvällens sällskap känner sig precis lika slut som jag. Vi skyller tröttheten på eftermiddagssolen, på den goda middagen, på årgångsvinet som M hade med sig från Frankrike, på skymningssamtalet ute på altanen under infravärmens röda strålar, på allt utom på vår ålder – förstås. För egentligen hade vi givetvis kunnat fortsätta samtala en bra stund till men just ikväll var det alltför många olika faktorer som verkade i motsatts riktning. Tonåringarna må tycka att vi vuxna är jättetråkiga som vill gå och lägga oss före midnatt men att försöka förklara för dem hur tröttsamt det är ibland att vara vuxen hjälper föga. Hur förstå något man aldrig upplevt?