Vilka vore vi utan musik och annan kultur?

Vi lyssnar mycket på radion och en ny favorit är P2:s Önskelistan på lördagmorgnar. Just nu är det Elisabeth Höglund som berättar om och spelar några av sina musikfavoriter och precis i denna stund spelas en av mina egna älsklingsstycken, valsen ur baletten Svansjön av Tjachovsky.

Nu behöver det inte bara vara klassisk musik som spelas av de olika gästerna utan det brukar bjudas på en rätt så blandad kompott. Att höra människor berätta om sitt förhållande till musik, vad den betytt för dem, vilka minnen som den framkallar är lika intressant att höra på som när någon berättar om sitt förhållande till böcker.

T:s upptäckt av klassisk musik skedde via De tre tenorerna där Pavarotti fortfarande är favoriten. Min egen kärlek till klassisk musik började mycket tidigare än så. Jag var fem år gammal när dagiset jag gick på i Senegal en dag spelade Sabeldansen ur baletten Gajane av ryssen Aram Chatjaturjan. Jag blev helt tagen och minns fortfarande känslan.

La danse du feu (Elddansen) av Manuel de Falla, också det ett stycke ur en balett, El Amor Brujo (Kärlekens trollmakt), gjorde mig lika betagen. Till slut fanns det bara en sak att göra – låta mig börja dansa balett vilket jag sedan gjorde i flera år.

Skulle jag göra ett eget sommarprogram skulle den baseras på mina musikminnen. Enda problemet är att tiden aldrig skulle räcka till – det finns hur mycket som helst att spela. Jag skulle börja med ovannämnda stycken och sedan fortsätta med afrikansk musik, sydamerikanska toner, fransk populärmusik, Tjachovsky, Beatles, 70-tals pop, 80-tals pop, dagens populärmusik, visor, körmusik, Dan Andersson, Wilhelm Peterson-Berger, Edward Grieg, och slutligen den största av dem alla, Mozart. Jag har då utelämnat massor med annan för mig betydelsefull musik.

När jag läser i DN att Timbros Thomas Idergard tycker att kommunerna gott kan sluta med att ge bidrag till kultur och fritid till förmån för välfärd och utbildning blir jag alldeles mörkrädd. Har inte Idergard alls förstått att det är just kulturen som definierar oss som människor och att välfärd, utbildning, kultur och fritid måste gå hand i hand? Tänk om Idergard för ett ögonblick tänkte efter vad han själv formats av. Nog finns där en hel del kultur och fritidsaktiviteter? Han raljerar även över studieförbundens verksamhet och det är alltid lätt att vara raljant när man inte har en susning om vad folkbildning innebär. Ibland måste man lyfta upp näsan ur kolumner och tabeller och börja tänka större. Dessutom mår människan bra av kultur, fritid och folkbildning, och en välmående medborgare kostar samhället mindre. Det borde tilltala Idergard.

Det kanske är dags att starta ett kulturparti trots allt? När Riksteatern lurade medierna under Almedalsveckan 2005 att ett sådant var på gång, visade vissa mätningar på ett möjligt väljarstöd om 15 procent. Jag gissar att dessa siffror ger Idergard svår huvudvärk.