Sonen har bara kvinnor som arbetskamrater – kvinnodominansen är överväldigande inom förskolan. Han älskar att arbeta med barn, men tycker att kvinnor är ett besynnerligt släkte. “Varför måste allting vara så dramatiskt hela tiden?” undrar han. “Och varför gnäller de istället för att söka ett annat jobb om de inte trivs?”
Några svar har jag inte men hans undran får mig att fundera lite. Är vi kvinnor gnälligare än män? Känner vi efter mer? Hanterar vi stress annorlunda? Är det därför som kvinnor är överrepresenterade när det gäller utmattningsdepressioner?
Ivanca Savic-Berglund, docent på Karolinska Institutet i Stockholm, studerar hur utbrändhet visar sig i hjärnans anatomi. Hennes studier visar att kvinnors hjärnor, vid emotionell stress, kopplar till områden i hjärnan som har med depressioner, smärta och hjärtrytmrubbningar att göra. Mäns hjärnor kopplar istället till områden som handlar om flykt och fara.
Kanske att det är så att vi kvinnor har en benägenhet att stanna kvar för länge i situationer som får oss att må dåligt, istället för att fly fältet.
5 kommentarer:
Generellt om kvinnor vet jag inte - men hu vad länge jag stannat och uthärdat innan jag till slut, för sent, tagit min väska och gått. Och vad befriad jag känt mig när jag äntligen brutit upp fast det verkade så LIVSfarligt. Fler uppbrott!
Jag tror också på det, att våga bryta upp. Jag har hittills inte mött en kvinna som ångrat ett sådant beslut. Men inte är steget lätt att ta alla gånger.
Vilket intressant inlägg! Jag får ofta uppfattningen att vi kvinnor "stannar kvar" och riktar ilskan inåt, medan män tenderar att "fight or flight". Det låter rimligt att vi "kopplar" på olika sätt i vår hjärna, så som du påpekar med den jätteintressanta forskningen! Tycker inte minst att det märks på våra olika sätt att formulera våra intryck -vi kvinnor pratar och skriver ju ofta på ett sätt som för många män framstår som "rörigt". Män verkar ofta gå från A till B, medan vi snirklar oss fram på ett annat sätt känns det som. Om man får lov att generalisera en aning.
Jag tycker också detta är intressant Sofie! När jag frågade sonen om han hade funderat på hur han skulle hantera situationen på sin arbetsplats svarade han, typiskt nog, att "jag stannar så länge jag trivs. Sen söker jag ett nytt jobb eller passar på att komplettera min utbildning. Tjafs orkar jag inte med."
Krasst och pragmatiskt. Men det är klart, han är ung och fri också...
tyvärr så är det alldeles sant och problemet blir väldigt mycket större då jag tror att det påverkar jämställdhetstänket markant.
// johan
(btw, vilken cliffhanger :)
Skicka en kommentar