Det är mycket nu... Jag kommer hem med en enda längtan – att få göra ingenting. Det gör jag inte heller men hjärnan kan jag inte stänga av utan den fortsätter att göra upp listor på allt jag inte ska glömma bort att åtgärda. Och jag får absolut inte glömma bort mamsens och dotterns födelsedagar! Jag känner mig som en kula i ett flipperspel och ibland tiltar det ordentligt.
Samtidigt gillar jag pulsen, känner mig levande. Men slut. Märklig paradox...
2 kommentarer:
Liknelsen med flipperspel har jag inte tänkt på. Däremot kan jag ibland känna mig som en tryckkokare. Eller en elpryl som är en smula överanvänd, och börjar ryka och lukta konstigt...
Det otäcka för mig är att jag vet att om jag stannar upp och gör just ingenting, har jag så fruktansvärt lång startsträcka att varva upp igen, jag blir "lat". Och när det absolut inte går att tillåta sig det, det är då det kan börja ryka ur öronen!
Även jag har anlag för att hemfalla åt ett bekvämt leverne om det tillåts! Men jag föredrar att ha mycket att göra framför för lite. Det senare stressar mig mer än det förra.
Skicka en kommentar