lördag 24 oktober 2009

Frankofil

Jag hör T skratta för sig själv där han sitter i soffan och läser De från norr kommande leoparderna av Bodil Malmsten. Ibland läser han ett passage högt för mig. Och skrattar igen. Han älskar hennes iakttagelser av det franska kynnet. Bodil skulle bara veta vilket fan hon har i T! Samtidigt strömmar fransk musik ur högtalarna – vi lyssnar på Café de Flore: Rendez-Vous à Saint-Germain-des-Prés. T gick precis och höjde volymen... Tack VietnamEva för tipset!
Nästa gång vi åker till Paris – och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge – måste vi ta en fika på Café de Flore i korsningen mellan Boulevard Saint-Germain och Rue St. Benoit, i Paris VI:e arrondissement. Synd att vi missade det när vi var i Paris senast – vi måste ha varit alldeles i närheten eftersom vi bodde på A la Villa des Artistes som ligger i samma stadsdel. Café de Flores Art Déco inredning i rött och mahogny och med vackra speglar har tydligen inte förändrats speciellt mycket sedan andra världskriget.
Tills dess vi kommer dit får vi nöja oss med skön fransk cafémusik.
Medan lamm- och vitlöksdofterna sprider sig i köket inser jag hur otroligt glad jag är över att ha tillgång till två kulturer, den svenska och den franska. Att inte vara bara svensk är en rikedom jag önskar alla – speciellt Sverigedemokrater…

5 kommentarer:

Evas värld sa...

Javisst är det en härlig skiva, jag spelar den ofta.Åh Paris, jag längtar dit. Ellen åker dit i november, får se om jag förföljer henne dit också.
Jag ska snart läsa Bodil Malmstens nya, jag tror jag är ett lika stort fan av henne som din T! Jag läser hennes blogg och undrar varför hon flyttade från Finstère till ett ställe hon verklar tycka så illa om. Förstår du det?

Annika sa...

Nej, det är lite av ett mysterium varför hon gjorde det. Tänk om hennes liv i Finistère aldrig existerat utan varit ett påhitt från början till slut? Hade hon en blogg på den tiden också?
Eller så tyckte hon helt enkelt att det blev för jobbigt med mullvadarna...

Mamma Mia sa...

Hej,

läsate det här i chatt:

"Maria B.: Varför flyttade till staden, där Du inte trivs. Jag tyckte om huset och trädgården, som Du beskrev i Dina böcker. Det verkade helmysigt. Man riktigt fick lust att resa dit. Lycka till i framtiden. Hoppas Du kan sälja lägenheten och hitta ett annat mysigt ställe. Kom ihåg, man blir aldrig för gammal för förändringar.

Bodil Malmsten: Tack Maria. Det blev för tungt och mycket med huset och trädgården, även om man aldrig blir för gammal för förändringar så finns det ett tillfälle när man börjar tänka efter innan man klättrar upp på taket och byter ut skifferplattorna".

Annika sa...

Tack Mamma Mia! Då var det alltså mullvadarna och allt annat som hör till skötseln av ett hus.

Evas värld sa...

Jo om huspyssel vet jag mycket, men jag sålde mitt hus och flyttade till ett ställe att trivas på ändå, nu är det nästan självplågeri när man läser livet i den fula lägenheten...
Men ingenting var kanske så mysigt i huset som hon gav en bild av, det var ju ingen dagbok trots allt och egetligen vet vi väldigt lite om hennes liv fast man tycker att man känner henne... Vi känner bara den bild hon lämnar ut.
Villa des artistes förresten - var det ett mysigt hotell?