Det var för ett år sedan som jag började blogga på riktigt. Det dröjde sedan ytterligare några månader innan jag kopplade på kommentatorfunktionen och besöksstatistiken. Jag har producerat 780 olika inlägg och det har varit lika roligt varje gång.
Vad händer nu? Blir det som med månadstidningarna att jag kommer att ständigt återkomma till vissa specifika säsongsbundna teman, upprepa mig? Hur mycket finns det att skriva om egentligen? T småretas med mig ibland och frågar vad som kommer först – livet eller bloggen, hönan eller ägget? Samtidigt är han en trogen läsare och skulle nog tycka att det var tråkigt om jag slutade. Själv tror jag att jag skulle få en väldig skrivabstinens om jag inte bloggade.
Jag läser vad jag skrev för ett år sedan – då tillbringades Allhelgonahelgen på landet, det var frost och vackert väder, vi åt och drack gott. I år är vi hemma, vädret är skit men vi fortsätter att äta och dricka gott. Vi lyssnar på samma radioprogram som då, läser och njuter av musik som då, städar och tvättar som då.
Livet fortsätter sin gilla gång samtidigt som varje dag är unik.
Det räcker nog till ytterligare några blogginlägg…
7 kommentarer:
Det blir också som en vana att tänka på bloggen när man läser eller hör något kul! Jag frågade förut min bror hur han kunde skriva ledare varje dag, nu förstår jag lite mer hur det fungerar, för honom var det en självklarhet och han saknade aldrig ämnen, det tror jag inte du kommer att göra heller!
Ja det hoppas jag! Gillar din blogg.
Tack Evor!
Det lustiga med bloggen är att den blir, precis som Eva skriver, en naturlig del av ens vardag. Personlig men inte privat, ett sätt att kommunicera med sig själv och andra.
Inte får Du väl sluta med bloggen! Vardagligheter eller inte... det är det som är charmen med Din blogg.
Nej då Pia, jag fortsätter!
Åh, det är just dessa upprepade vardagligheter som jag behöver. Så upprepa dig för allt i världen, det känns så tryggt och tidlöst. Förankra mig!
Okej Maria, jag vill ju inte att du och din ö ska driva iväg...
Skicka en kommentar