Efter att under ett par veckors tid slarvat med lunchen tog jag mig idag tid att äta med mammalediga K och hennes söta dotter. Elva månader är hon och när jag hade henne i knät mindes hela mitt väsen hur det var när min egen dotter var i den åldern. Det är över 20 år sedan nu men just den fysiska närheten som det innebär att ha småbarn går inte att glömma bort. Det jobbiga däremot, det minns jag knappt.
3 kommentarer:
Ja, det är en alldeles speciell känsla att ha den lilla varma, sprattlande och kompakta barnkroppen mot sin egen. Det sitter nog djupt i våra gener!
Vänta bara tills Du får barnbarn Annika! ;)
Jag kommer att bli hemsk...
Skicka en kommentar