fredag 25 december 2009

En jul jag aldrig glömmer

I Frankrike firar man inte julaftonen, man firar juldagen. Tänk så glatt överraskad jag blev när jag upptäckte att man i Sverige inte behövde vänta till juldagsmorgonen för att få sina julklappar! I Sverige kom tomten och knackade på dörren redan på julaftonen, istället för att som i Frankrike smyga ner genom skorstenen under julnatten.

Jag minns en svensk jul när jag var fem år gammal. Vi hade åkt upp till mamsens barndomshem i Hälsingland, en faluröd bondgård vid skogens rand, med utsikt över den vackra och slingrande Ljusnan.

Det är kallt, snöigt och hela släkten är samlad. Min lillebror och jag är de enda barnen. Plötsligt hör jag bjällerklang utanför fönstret och när jag tittar ut ser jag självaste jultomten som kommer körandes med häst och släde, iklädd en stor vit rock. När jag springer ut har han redan åkt vidare till någon annan gård, men utanför farstun, i snön, ligger en stor jutesäck full med julklappar.

Det var en magisk kväll som följdes av en lika magisk morgon när jag tidigt, tidigt, packades ner i filtar och fällar för att åka hästskjuts genom skogen den halva milen till bykyrkan och den stundande julottan. Hela kyrkbacken var kantad med brinnande facklor. Hemma igen väntade varm choklad och nybakade bullar

Det är sådana barndomsminnen som aldrig någonsing försvinner ur ens hjärta.

Jag önskar er alla en God fortsättning och underbara minnen!

4 kommentarer:

Evas värld sa...

Vilket fint barndomsminne, det är väl den magiska känslan man längtar efter att återskapa och ibland nästa lyckas med.... God fortsättning!

Pia sa...

Det låter som en riktigt mysig Astrid Lindgren-jul, och ett vackert minne.
Ha en underbar fortsättning på julen!

Jenny sa...

Vad rart! Din berättelse från barndomen visar också fördelen med att det finns flera kulturer och olika traditioner.
God fortsättning!

Annika sa...

Precis Jenny, olika kulturer berikar!
Och Pia - Astrid Lindgrens jular är nog det vi alla medvetet, eller omedvetet, suktar efter.
Eva - visst är det så, varför skulle vi annars anstränga oss så när barnen är små?