fredag 15 januari 2010

Jag är latinsk och därför bits jag.

Operans chef ursäktar balettchefens sexmejl till en kvinnlig anställd med att ”det var hans latinska temperament som tog över”.
Att ha ett latinskt temperament ursäktar tydligen en hel del.
Läs gärna Åsa Beckmans utmärkta artikel i DN, och framför allt hennes undran över sin egen reaktion när hon blivit utsatt för manligt svineri och översitteri. Jag känner så väl igen den men då även när kvinnor anfallit. Numera biter jag ifrån. Skulle jag bita för hårt får jag väl skylla på mitt latinska temperament.

20 kommentarer:

Anonym sa...

Det latinska temperamentet står inte för att våldföra sig i någon form på andra männsikor, det står för spontanitet och livsglädje, däri ligger urstprunget.

Det där är lite att "utnyttja" den gamla visan om latinskt temperament.

Här i Latin Amerika är det oerhört nedvärderande att behandla kvinnan dåligt. Mamma, kvinnor, mormor, dottern, den anställde är oftast behandlade med stor respekt.
Lagarna vid kvinnomisshandel, våldtäker etc är strängare än de flesta andra brott som finns.

De typer som skulle behandla en anställd på sådant sätt, vare sig det är på mail, i den riktiga verkligheten, telefon skulle bli ihjälslagen av andra män, och alla mammor i hela stan skulle jaga skiten ur honom, han skulle inte ha något jobb och han skulle betraktas som en värdelös slusk.

Det gäller inte bara män som beter sig dåligt mot kvinnor, utan i allmänhet. Någon som beter sig illa mot en människa, barn, ung, gammal, man, kvinna...
Det handlar om respekt.

Evas värld sa...

Jamen Annika det är ju underbart! Om någon - verkligen mot förmodan - skulle beskylla dig för att vara kylig och reserverad så kan du ju bara skylla på ditt nordiska påbrå! Det går helt enkelt inte att komma åt dig längre.

Annika sa...

Men precis Eva, jag har två påbrån att skylla på!
Carina, kul att läsa hur det kan gå till i din del av världen och nog tycker jag mig ana att du fått dig en slurk av det latinska temperamentet, i ordets rätta betydelse!

Granne med potatisodlaren sa...

Ja, det är tur att Åsa B tog bladet från munnen så att vi får en debatt om vad som sker när "genierna" tar sig ton...

Anonym sa...

Kanske handlar det något om att man skiljer på "nu" och "sen" här, d.v.s "sen" finns inte. Det är naturligtvis väldigt jobbigt i andra avseenden, men vid t.ex en situation där man har skilda åsikter i en fråga, då är det högljutt, hårda tag men ej våld, man HATAR varandra, men bara i den sakfrågan... Man är vänner ändå, när "nu" har övergått till nästa "nu" då är allt som vanligt!

Anonym sa...

Jo Annika, jag börjar ju ta över din blogg i antal ord helt och hållet snart, total ockupant är jag.. Jag kan vara din vikarie när du är sjuk eller på semester.
:-)

Annika sa...

Det känns tryggt att veta att du finns där för mig Carina! :D

Marie sa...

Otroligt bra artikel. Man slutar aldrig att förvåna sig över vissa människor och deras handlingar...så viktigt att vi alla säger ifrån och inte bara stillandetigande ser på. Kram och ha en skön helg!

Annika sa...

Att börja säga ifrån - direkt - är en mycket bra början, oavsett temperament.
En härlig helg till dig med Marie!

Anders sa...

Generaliserat kan man väl säga att svenskar i allmänhet inte är så tränade på att munhuggas. Det är liksom inte okej att bete sig som ett svin och säga svinaktiga saker hursomhelst, och därför utsätts man inte för det särskilt ofta, och har noll och ingen träning för de situationerna. Kanske folk borde gå på "verbalt självförsvar"-kurser som komplement till alla fysiska självförsvarskurser.

Så när en snubbe som Stig Larsson helt tappar konceptet och börjar spy galla är jag inte förvånad att folk blir liksom förstummade. Jag gissar att flera, kanske de flesta i rummet, för första gången ställdes inför en sådan situation.

Sen ska man väl också ha i åtanke att det är den angripnas historia som beskrivs i artikeln. Var man inte där vet man inte exakt vad som hände. Jag är inte heller så förtjust i att hon drar feministiska växlar på det hela. Visst, män och kvinnor är svin på olika vis, och kanske till och med män är svin oftare, men det behöver inte betyda att feministiska modellen är den bästa att beskriva verkligheten.

Granne med potatisodlaren sa...

Anders. Jag förstår inte vad du menar med feministiska växlar. Det är väl enkelt. Stig Larsson ansåg att han kunde bete sig som ett svin. Ingen reagerade på hans svinaktighet. De tyckte inte att det var något att anmärka på. Åsa Beckman säger att hon själv inte reagerade på grund av att det var självklart att en manlig författare kunde slänga ur sig förnedrande kommentarer till en kvinna. Han som högre stående än kvinnan hade denna rätt. Hur skulle du beskriva detta?

Anonym sa...

en varsin pungspark skulle dom ha!

johan

e askeestad sa...

Ja, det finns manliga svin som är konstnärer. Och det finns kvinnliga ormar som gärna gör kulturkarriär.

Annika sa...

Du har en poäng där Anders, att vi inte är vana vid den typen av angrepp och inte riktigt vet hur vi ska bemöta dem. Bekräftas också av Arne Ruth i dagens DN som menar att han var så oförberedd på angreppet att han inte kom för sig att reagera. Jag blev själv ordentligt tillplattad för ett par år sedan när jag dristade mig att ha en annan åsikt än en äldre man. Min manliga kollega som tyckte som jag och stöttade mina synpunkter fick ett helt annat bemötande.
Men jag har även varit med om kvinnor som varit så djävliga att deras manliga medarbetare packat ihop och dragit. Dock var ingen av mina exempel några genier...

e askestad sa...

Jag ville med mitt inlägg ovan endast antyda att kvinnliga ormar är ett större problem här i världen än manliga konstnärer till svin.

Överhuvudtaget är kvinnans roll i producerandet av den verklighet som hon själv lider av betydligt större än vad hon själv vill medge. Varför? För den privilegerade rollen som offer kräver ett skådespel som leder till ett självförakt som hon vare sig vill eller kan befatta sig med.

Att tro att Beckmans artikel i DN - med sin soppa av anklagelser - går att begripa utan underliggande frågor som dessa är naivt.

Annika sa...

e askestad - att förklara att det finns offer därför att offer gillar att vara just offer är att generalisera lite väl mycket. Frågan om "samspelet" mellan offer och utövare är givetvis mycket mer komplex än så. Dock tycker jag att Beckmans undran - om vi lättare ursäktar (och i så fall varför) vissa mäns beteenden för att de är "genier" är intressant. Det vore även intressant att läsa om det omvända gäller - är samhällets acceptans mot kvinnliga konstnärer som uppför sig illa lika stor? Ett ämne för en avhandling...

e askestad sa...

annika,

att det hela är mer komplext än vad många kvinnosakskvinnor gör frågan till var precis vad jag ville antyda. som regel stannar kritiken vid - och bottnar i? - en upplevelse av att (kvinnosaks-)kvinnan som sådan a priori har rätt i sina åsikter för att hon känner sig åsidosatt och ifrågasatt och ofri. i och med moderniseringen av våra västerländska samhällen blir denna på många sätt - inte minst ur debattsynpunkt - tacksamma position allt mer ohållbar. ta exempelvis kulturvärlden, hur många av dess chefer är kvinnor idag? (sr? svt? dramaten? dn? svd? etc).

den åsidosatta, ofria och ifrågasatta kvinnan i framstår helt enkelt inte längre som speciellt trovärdig i sverige.

frågan om "de manliga genierna" uppfattar jag som som ett (vilseledande) sidospår i Beckmans artikel. hur många rör det sig om, dessa manliga genier? och var möter vi dem? idag befinner vi oss tvärtom i den situationen att vilka ärthjärnor som helst - vars enda merit är att att de är kända för att vara kända etc - behandlas som kungar och drottningar i det (mass-)medialiserade offentliga rummet. vilket förvisso har varit bra ur jämlikhetssynpunkt (deckarförfattarinnorna kan ta åt sig en del av äran för denna utveckling), men frågan kan ställas om huruvida denna utveckling bidragit till ett berikande av samhället och ett höjande av den kulturella nivån i landet i stort.

det tyranniska manliga geniet, i den mån han allt jämt finns, får med andra ord det antagligen lite svårt att göra sin stämma hörd idag. en ny "stig larsson" skulle knappast bli inbjuden till dn för att tala om bristerna i tidningens litteraturkritik. han skulle sannolikt inte ens ha blivit recenserad, om han mot förmodan blev utgiven.

Annika sa...

Förstår vad du menar och håller till viss del med, men tyvärr tycker jag inte att vi kommit riktigt lika långt i jamställdhetsfrågan som du tycker, en helt och hållet empirisk slutsats, givetvis.

Sara sa...

Jag håller med Anders. Varför skulle hon börja dra feministiska paralleller till denna händelse?
Det enda jag tänker på när jag läser artikeln är att den där författaren var bitter över en dålig recension. Sånt händer. Dåligt av honom, men det betyder ju knappast att vi borde generalisera som det har gjorts här.
Det finns kvinnliga svin, det finns manliga svin och det finns dumma sorter på båda sidor.
I det här fallet var det en författare som var otrevlig(spelar i mina ögon ingen roll att det var en man). Alla var oroliga för sina egna jobb och rykten och därför steg ingen emellan och sa emot.

Annika sa...

Svin finns det överallt och av båda könen. Dock kan man fundera över om Stig Larsson verkligen sagt "Jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata" om Åsa varit en man. Knappast, eller hur?