lördag 6 februari 2010

En liten historia att läsa långsamt

Jag tillhör skaran snabbläsare. Jag läser snabbt, inte för att jag använder mig av någon speciell teknik eller har fotografiskt minne, utan för att jag är en van läsare och inte har dyslexi eller andra svårigheter. Ibland kommer jag dock på mig själv med att läsa för snabbt. En liten historia av Eva Adolfsson är en tunn bok som går att läsa ut på ett litet kick. Det ska man inte göra, då missar man Evas vackra språk och virvlande tankegångar. Bokens djupare handling går förlorad.

I samma veva som jag funderar på Evas bok och min ovana att läsa lite för snabbt, läser jag en mycket intressant artikel i SvD om just snabbläsning. Journalisten Adam Svanell blev stressad av allt han ville men inte hann läsa och försökte sig på en kurs i snabbläsning. Det gick inget vidare – nog läste han snabbt men utan att ta in texten.

Jag är glad att jag kan läsa snabbt, det är användbart, men litteratur ska man läsa långsamt. Jag håller helt med författaren Lena Andersson när hon i samma SvD-artikel säger:

"Eftertanke kräver långsamhet. Istället för att försöka läsa snabbt tycker jag att man ska hitta sitt eget tempo, där man hinner processa tankarna i texten och försjunka i det som berättas."

Processa tankarna – jag gillar den formuleringen. Och gillar ni berättelser om den uppslukande förälskelsen – läs En liten historia. Gör det långsamt och lägg märke till hur skickligt Eva Adolfsson växlar mellan att vara krass, konkret och osentimental till att förlora sig i omöjliga drömmar om att våga flyga genom väggarna.

7 kommentarer:

Evas värld sa...

Intressant artikel som jag också fastnade för. Inser att jag nog slarvläser ibland. Men det beror lite på vad det är för text förstås.Det här är en bok jag gärna vill läsa. Långsamt då. Ord för ord.

Rose-Mari sa...

Intressant. Jag gillar också formuleringen om att "processa tankarna". Kanske något man borde öva på.

Granne med potatisodlaren sa...

Jag storknade inför artikeln i Svd. Den var otroligt oprocessad. Intressant innehåll låt gå men många tusen tecken för mycket.
Jag väljer lästakt efter texten. Finns det meningar att vila i så blir jag lycklig. Då får tankarna näring och boken en mening.
Men jag kan också längta efter en text att sluka. Diagonalt över sidorna.

Evas blogg sa...

Jag tycker det varierar beroende på bok. "Igelkottens elegans" t ex, den kunde jag bara inte snabbläsa. Där behövde meningarna smälta in i mig. Alla kloka tankar behövde landa i mig.

Plura sa...

Det här med snabbläsande, tja kanske en gudagåva om man ska mangla många tråkiga PM, protokoll mm.

När det gäller förmågan till eftertanke är nog läsandet som slow food. Ska du ha glädje av texten behöver texten komma emot dig. Det gör den inte vid snabbläsning. Även om en del i konsten att få texter lästa ligger i manusförfattarens förmåga att formulera texten så det blir bladvändare.

Och en fördel till, som vi något långsamläsare har, vi behöver bara läsa texten en gång så sitter den där. Vad mycket tid vi sparar och vilka inre landskap vi får av den text som kommer emot oss.

Marie sa...

Tillhör också snabbläsarna...och definitivt för snabbt ibland...blir man för upptagen av målet att man glömmer vägen. Kram

Annika sa...

Visst är det praktiskt att kunna läsa snabbt men jag tar helt klart in innehållet bättre om jag lugnar mig lite.
En bok där handlingen snarare än språket är det centrala läser även jag nästan diagonal, som du beskriver det Eva. Så du tyckte att artikeln var lite för ofokuserad? Själv tyckte jag att den var både underhållande och intressant, men så är jag svag för ordrika och yviga texter. :)