onsdag 10 februari 2010

Lugn och ro, i Rotebro.

I ett mycket lugnt villaområde i Rotebro bodde vi i 18 år. Vi flyttade dit när jag var gravid med första barnet och där växte barnen upp. Det var gång- och cykelavstånd till allt; dagis, skolor, stallet, träningen, pendeltåget, banken, stormarknaden, skogen, grönområden... Rena rama idyllen alltså. Det kändes därför väldigt märkligt att höra nyheten om att en vanlig familjefar hittats mördad på en av villagatorna.
Jag känner igen gatan när jag ser den på nyheterna och jag känner igen byggnaden intill; barnens dagis. En annan tid, ett annat liv och jag minns.
Undrar om huset är sig likt? Är kojan i ett av de stora, gamla äppelträden kvar? Har magnolierna och trebladen i mitt woodland överlevt? Och örtagården, jordgubbslandet, bärbuskarna, buskrosorna, lavendelhäcken, perennrabatterna, alla pioner, klematis... Har de nya ägarna verkligen orkat med att lägga ner lika mycket tid och kärlek som jag på den trädgård jag en gång skapade?
Lika bra att inte veta.

7 kommentarer:

Evas blogg sa...

Tragiskt när sådant händer. Nej ibland är det lika bra att inte veta hur det ser ut. Vi kör förbi vår f d gård varje gång vi åker till stugan och det kändes inte alls kul i början. Vi såg hur allt förändrades och det kändes som en del av mig själv försvann för var gång. Nu känns det bättre men det tog ett tag.

Evas värld sa...

Det tog lång tid innan jag gick förbi vårt hus i Enskede. Sedan bestämde jag mig bara. Tog en kär vän i handen och sa: Nu ska jag visa dig var jag bodde i ett annat liv. Jag visade honom mina syrener och kände just så, ett visst vemod, men det var ett annat liv.
Däremot skulle jag inte klara att gå in i huset där jag bodde med min lilla familj och se någon annan bo där, det räckte med trädgården.

Annika sa...

Någon längtan tillbaka har jag absolut inte men visst kan jag känna ett visst vemod. Jag var yngre, barnen var små, trädgården var underbar... Det är nog bra att minnet är selektivt.

Anonym sa...

Åk dit o kolla trädgården tycker jag :)

johan

Annika sa...

Usch, det vågar jag nog inte - tänka om allt är borta?

Rose-Mari sa...

Minnen är alltid vackra - och även om verkligheten blir en besvikelse finns ju minnena kvar :)

Annika sa...

Så sant Rose-Mari!