Lugn och ro, i Rotebro.

I ett mycket lugnt villaområde i Rotebro bodde vi i 18 år. Vi flyttade dit när jag var gravid med första barnet och där växte barnen upp. Det var gång- och cykelavstånd till allt; dagis, skolor, stallet, träningen, pendeltåget, banken, stormarknaden, skogen, grönområden... Rena rama idyllen alltså. Det kändes därför väldigt märkligt att höra nyheten om att en vanlig familjefar hittats mördad på en av villagatorna.
Jag känner igen gatan när jag ser den på nyheterna och jag känner igen byggnaden intill; barnens dagis. En annan tid, ett annat liv och jag minns.
Undrar om huset är sig likt? Är kojan i ett av de stora, gamla äppelträden kvar? Har magnolierna och trebladen i mitt woodland överlevt? Och örtagården, jordgubbslandet, bärbuskarna, buskrosorna, lavendelhäcken, perennrabatterna, alla pioner, klematis... Har de nya ägarna verkligen orkat med att lägga ner lika mycket tid och kärlek som jag på den trädgård jag en gång skapade?
Lika bra att inte veta.