Jag sitter i sängen och skriver. Jag får inte ändra ställning en enda millimeter för då bryts internetuppkopplingen, den är redan väldigt låg vilket den lilla röda påpekar för mig ideligen. T har somnat om men snart går jag upp och öppnar den franska balkongens dörrar på vid gavel. Här ska inte sovas i onödan inte!
Igår ringde min syssling Elisabeth och var så ivrig på rösten. Även hon har semester just nu, i Cannes, och vi planerar en träff. Senast vi såg var för 23 år sedan när våra barn födda –85 och –86 var små i min farfar och farmors villa i Nice, huset som liksom är essensen av min franska barndom. Det såldes strax därefter. Hade vi råd skulle vi köpa tillbaka det av amerikanarna som nu äger det och återigen förvandla det till ett släkthus, en samlingspunkt där vi alla kunde sitta på den stora terrassen med utsikt mot havsdiset i söder och de snöiga bergstopparna i norr.
1 kommentar:
Skulle vi inte alla vilja ha en samlingspunkt där vi kan möta barndomen, vår familj och bara vara. Hoppas att din önskan kan vara möten i Nice på ett annat vis men med de människor som du vill träffa.
Skicka en kommentar