Jag ringer min dotter och undrar om hon lever, om hon äter ordentligt och om hon är nöjd med tillvaron. Jakande svar på samtliga frågor vilket troligen betyder att hon ljuger lite när det gäller maten.Jag ringer min son och undrar om han lever, om han är nöjd med sitt nya jobb och om han betalat köavgiften till bostadsförmedlingen. Jakande svar på de två första frågorna men viss tveksamhet beträffande den tredje. Så jag betalar avgiften eftersom jag tror att han kommer att glömma det.
Dottern är 22, sonen 24 och jag är hopplös.
8 kommentarer:
Man tycker man har släppt greppet, men det sitter alltid någon liten hake kvar.
Nej, du är inte hopplös. Du är mamma.
Jag skulle precis skriva det Maria redan skrivit. Du är mamma, det är ingenting som går över. Och det är bra.
Jo, kanske...
Ler igenkännande :)
Nejdå Annika, säg som det är: du vill bara inte, för allt i världen, att han ska bli tvungen att flytta hem igen!! ;-) //M
Kära M, du är avslöjad och jag med! :D
Jag kan trösta Dig med att Du inte är ensam! En gång mamma, alltid mamma, det är vår lott! Men vilken gåva vi fått. :)
Skicka en kommentar