måndag 31 maj 2010

Jag, den ständiga sekreteraren

Varför åtar jag mig att vara sekreterare på fritiden när jag har nog med protokoll- och rapportskrivning på arbetstid? Kan det vara så att jag tycker så mycket om att skriva att t.o.m. protokoll skänker en viss tillfredsställelse? Fast nog finns det annat jag skulle kunna pränta ner. Dock inte dikter. Den enda gången jag försökt mig på det - det var på en skrivarkurs och jag skrev någonting om regn - skrattade mina kurskamrater så att de nästan vek sig.
Min dikt var inte menad att vara rolig. Kanske lika bra att jag håller mig till protokollen istället. Det gör jag tydligen bra!

6 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Det är du som ska tycka om det du skriver. Det är den viktiga regeln. Gillar du att ställa upp och fila på protokoll så är det en gåva. Men visst är det också den där känslan av att vi måste ställa upp för att fixa det som ska göras. Och det nyttjas ju gärna av andra.

Annika sa...

Det var en bra regel - den ska jag komma ihåg Eva!

Cecilia N sa...

Kan det vara så att eftersom du är proffs så "slänger du ihop" ett protokoll med hjälp av din skicklighet, men om någon annan skulle knåpa med det så skulle det bli i något avseende som regndikten: inte sådant som avsetts.

carina@pocolococreativo sa...

Jag gissar och tror, att du gör det för att du vet att det är sånt som måste göras och för att du kan det. Praktiskt och verklighetsförankrat.

Och sen är det ju det där med att man inte säger nej. Ibland säger jag själv inte nej för jag tänker att det är lika bra att jag gör det så blir det inte en massa tjafs...

Maria Björkman sa...

Så är det - jag är precis likadan. Jag vet att det går fort och lätt för mif, dessutom är det kul att formulera sig!

Annika sa...

Att formulera sig är alltid roligt faktiskt, men nog finns det sexigare saker att skriva än protokoll. Det får bli i mitt nästa liv!