Jag har läst ut Smaken av Muriel Barbery. Jag verkligen älskade hennes Igelkottens elegans som jag läste på franska. Språket i den var fantastisk och persongalleriet enastående. Bara superlativ alltså!
Smaken utspelar sig i samma hus som Igelkotten. En gammal världsberömd matkritiker, en stjärna på den gastronomiska himlen, ligger för döden och försöker minnas den godaste smaken av dem alla. Samtidigt som han letar i minnesbanken kommer många bilder upp – barndomen, hustrun, barnen, måltiderna, älskarinnorna… Människorna i hans närhet hyser olika känslor för honom, känslor som beskrivs kortfattat av var och en av dem.
När jag slår igen boken är mitt eget bestående minne alla sensuella beskrivningar av måltider. Detta är en bok man blir hungrig av! Karaktärerna däremot lämnar mig rätt så oberörd. De flesta är bittra, en del hatiska, andra förtvivlade. Huvudpersonen själv hyser varmare känslor för sin katt än för sin familj. Men mest älskar han måltiden och rätterna… Muriel Barbery excellerar i sina gastronomiska beskrivningar och jag slickar mig om läpparna när jag läser dem, snålvattnet rinner.
Men lika förtjust, betagen och förförd som när jag läste Igelkotten, det blev jag inte.
onsdag 16 juni 2010
Smaken, en bok att bli hungrig av.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Håller med dig. Visst är det en bok som är rolig att läsa. Och man blir hungrig. Men den har inte alls samma djup och innerlighet som Igelkotten.
Skicka en kommentar