Nja... Jag är inte riktigt nöjd med premiären på Scalateatern igår. Nu har jag inte sett originalversionen, Love, Loss and what I wore, pjäsen där några kvinnor samtalar om sina liv utifrån de kläder de ägt, älskat och hatat, men den lär ha gjort succé i New York. Systrarna Nora och Delia Ephron har skrivit manuset och då vet man direkt vilken typ av pjäs detta är; lättsamt, med ett stråk av allvar, och för en medelålders kvinnlig publik.Anledningarna till min njugga inställning är två:
1) att man i översättningen behållit samtliga amerikanska referenser. Inte så lyckat om man vill skapa en igenkänningsfaktor vilket är hela tanken med pjäsen. Låt handlingen utspela sig i Stockholm istället för New York och referera till klädmärken som vi kan förhålla oss till; Gul & Blå, Puss & Kram osv.
2) att skådespelarna tillbringar 1,5 timme på varsin barstol med notställ framför sig. Det blir helt enkelt för tråkigt att titta på. Jag förstår symboliken, kvinnorna som vänder blad i sina manusar precis som om de vände blad i sina liv, eller som musiker vänder notblad. Men ändå - det bli för trist i längden.
Mitt betyg blir en svag 3:a.
6 kommentarer:
Missuppfattade rubriken och trodde vi skulle få veta vad du hade på dig på premiären:) Själv var jag på festmingel igår, sidenfin upptill, broddkängor nertill, detta väder!!!! det förfular mig till råga på allt.
Jag hade en svart klänning och så kängor... :D
Det där låter inte som en pjäs jag ska se. Tack för recensionen.
Ha en bra kväll. f.d. Pantertanten
Kärt barn har många namn Kajsastina/Ulla/Pantertanten... :)
Du får rusa och se filmen med Gerard Depardieu! Då blir du nog nöjd om man får tro recensenterna.
Jag måste t o m ha täckbyxor ute. Annars blir det så kallt.
Eva - du må tro att jag väntat på denna film! :)
Skicka en kommentar