Maria Ernestam måste vara drottningen av metaforer. Hennes Caipirinha med döden är så fylld av dem att jag till slut inte ser texten för alla metaforer. Men jag läser vidare trots att jag tycker boken är lite för pladdrig. Eller snarare analytisk. Den griper inte riktigt tag i mig, känns kylig och distanserad. Kan det vara så att Ernestam lägger så mycket energi på språket och uttrycken att lite utav berättarglädjen försvinner på vägen?
Svaren kanske kommer när jag läst ut denna samt de andra två av henne som jag har liggandes på nattduksbordet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar