Tidigare i veckan var jag på middag med Filmklubben. På min högra sida satt P som i några decennier nu varit framgångsrik producent, inköpare och distributör. Efter den obligatoriska uppdateringen om allt som hänt oss sedan sist, kom vi in på filmmanusar. Jag frågade honom om han tyckte att det märktes att det numera finns många olika skrivarkurser. Jo, det tyckte han nog. Författarna kunde sina dramakurvor och visste hur bygga upp en intrig.
"Men vad hjälper det", sa P "när flertalet av de historier som berättas är ointressanta".
Det är alltså inte bara inom förlagsvärlden som det pågår en intensiv jakt på spännande, angelägna och engagerande berättelser. Filmbranschen letar lika hett den.
Sedan kom vi in på mitt projekt, givetvis, och jag uppmanades att pitcha min synopsis. Motfrågorna haglade och jag blev lite svettig där ett tag. P är ingen dununge i sammanhanget; han är en riktig hök.
"Skicka mig ditt manus när du är klar, så får jag titta på det", sa P.
"Det är inget filmmanus", sa jag och spelade svårflirtad.
"Skicka det ändå."
Där någonstans tror jag att jag svimmade av prestationsångest.
3 kommentarer:
Grattis! Tänk på annat, ta en bit mörk choklad och skriv. Du är på rätt väg, annars hade du inte fått chansen att nästan svimma av prestationsångest.
Ack, ack Eva, jag önskar och hoppas att du har rätt! Men tvivlet finns där, som alltid. Ska i varje fall bli störtkul att ses på torsdag!
Grattis! Du måste vara en god bit på väg - kan väl vara bra att tänka på om prestationsångesten blir för eländig.
Skicka en kommentar