![](https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhEg4NBvNIkXeGVgpmOtPfb7K0i4mEv_0Pzt95Np0LmKhyphenhyphen0kL8wAJ7bItkj0tcMfUzpxIV30iy-0Zd0l7XYe0rYJuxREDLs71qBzVHJ48R26KR53LilNS2FM-_cdWIaTeChYq-eS2qVAhk/s200/hubble_ultra_deep_field.jpg)
I natt stod vi ute på altanen T och jag, böjde våra nackar så långt bak det gick, och tittade rakt in i oändligheten. På satelliterna som korsade himlavalvet, på stjärnorna som föll, på Vintergatan.
Idag åkte vi till varvet och täckte över båten.
"Allt går så mycket lättare när du är med", sa T till mig.
Och än har inte frosten tagit dahliorna i den gamla koppartunnan.
4 kommentarer:
En helt stålande höst. Precis vad man behöver för att ta sig igenom den kommande vintern.
Så sant som T säger, allt går lättare när man inte är ensam. Tror det är helt emot min natur att vara ensam, människor omkring mig är LIV!
Så är det - "Tillsammans är man mindre ensam"
Fin höstbild! Och vilka tuffingar till dahlior. Jag brukade ta in hela krukan (tunnan i ditt fall) och så fick de övervintra så gott det gick på frostfri plats. Det brukade gå bra.
Skicka en kommentar