torsdag 3 maj 2012

Dikt och verklighet

Jag stukade foten på vägen till jobbet i morse. Absolut fel dag att göra det på, hade inte tid. Så jag bet ihop (man är väl halvnorrländska) och struntade i alla goda råd om att inte belasta foten osv. Dumhet straffar sig själv, upptäckte jag när jag kom hem ikväll.
I mitt manus stukar hjältinnan foten så jag passar på att gestalta smärtan på ett tydligare sätt än tidigare.
Inget ont som inte har något gott med sig.
Gud, jag är verkligen äckligt stoisk.

5 kommentarer:

Kati sa...

Aj aj aj, stackars fot. Varför ska vi alltid vara så duktiga? :) Men det är ju bra när man kan vända smärtan till något kreativt! ;)

Granne med potatisodlaren sa...

Kvistfri och tyst, det är väl så det ska vara!? Hoppas att foten går till sig. Fin ny design på sidan!

Åsa Hellberg sa...

Hurrudu, ska du inte få den där röntgad?

Annika sa...

Men eller hur, Katti? :)

Annika sa...

Tack Eva, precis så! Hade aldrig hört uttrycket tidigare.

Åsa: Äsch ...