Min hjältinna har precis bytt namn. Det gamla kändes plötsligt inte rätt. Fick för mig att kolla om det fanns någon i Sverige som heter som hon gör nu. Nix, hon är unik.
Det finns bara en av henne och det är hon ...
Annars har jag fastnat lite i funderingar om perspektiv. Har en idé som jag skulle vilja testa - att blanda tredjepersonsperspektivet med ett allvetande. Det sägs att man bör ha en språklig styrka och stark berättarröst för att lyckas med ett allvetandeperspektiv.
Har jag det? Förmodligen inte men jag gör väl som vanligt - friskt vågat, hälften vunnet.
10 kommentarer:
Det är kul att experimentera med perspektiv o tempus, jag prövade lite att skriva i 3e person presens...det fungerade ganska ok, men sedan läste jag att det inte är så populärt... Annat än i filmmanus!
Jag har aldrig någonsin funderat på berättarröster och perspektiv. Det kanske jag borde?
Vad är skillnaden mot hur du berättade den första?
Jag har nog inte heller gett berättarperspektive något större fokus men egentligen är det ju väldigt intressant! Jag vet att jag själv starkt ogillar jag-perspektivet, men precis som du skriver kan ju tredjepersons-perspektivet varieras. Jag får nog ta och fundera lite mer på det här! :)
Tänk inte, Åsa, utan fortsätt som du gör - det går ju rätt så bra ändå. :)
Manus 1 är skrivet ur tredje personsperspektiv och jag går innanför pannbenet på 4 olika karaktärer. Nu funderar jag som sagt att växla, kapitelvis. Åsa Larsson är duktig på det ...
Kati - att experimentera är bra. Och spännande. Fast träligt att göra det efter att man skrivit 80.000 ord så jag testar nu istället!
Charlotte - gör det så att du hittar det perspektiv som passar din text bäst.
Jag tror det enda rådet jag har hört är att inte mixa första och tredje person. Personligen tycker jag inte så mycket om att skriva i första, utan föredrar tredje person, även att läsa tror jag. har aldrig provat allvetande och har svårt att skilja den från third person limited.
POV! Point of View. Berättarperspektiv. Det verkar vara det som man drillar mest i skrivarkurser i USA. Jag minns en utdragen diskussion om det skulle vara "hon verkade tveka" eller "hon tvekade" när det inte var "hon" som var POV-person. Sett utifrån kan man inte veta om hon tvekade, man kan bara se att det verkade som om hon tvekade... Och "head-hopping" anses vara en dödssynd, dvs att byta berättarperspektiv, annat än som mycket medvetet stilgrepp.
Svenska deckare är berömda (beryktade) för sitt head-hopping. Men det verkar ju gå bra ändå!
Vi kanske ska kalla det där huvudhoppande för The Swedish Style och göra en grej av det?
Jag försöker verkligen tänka på perspektivbiten när jag skriver och tycker att jag ett bra grepp om det. Men så märker jag vid en genomläsning att jag ändå slinter eller snarare är otydlig ibland. Frågan är hur mycket läsaren störs av det. Egentligen.
Jag tror att amrisarna är lite övernitiska. Och det beror ju alltid på. Om man kör ett extremt Inifråperspektiv från någons skalle och sedan plötsligt befinner sig i ett annat huvud kan det ju vara förvirrande...
Jag fattar inte ens vad ni pratar om. Det kan vara så att min 50-åriga hjärna inte tänker bry sig.
Det gör din hjärna alldeles rätt i!
Skicka en kommentar