Jag skriver på en kortroman för en veckotidning. Jag har strukturerat upp berättelsen, bestämt karaktärerna, ritat drama- och känslokurvor och förmodligen lägger jag ner alldeles för mycket tid på detta. Men vilken nyttig övning det är!
I en kortroman finns ingen tid för långa utvikningar utan det är framåt marsch som gäller. Berättelsen ska vara så tät att läsaren inte ska kunna släppa ifrån sig den förrän sista raden är läst.
Som vanligt blir jag till slut blind för min egen text.
Jag låter T läsa och förväntar mig stående ovationer trots att han egentligen är helt fel målgrupp. Jag skriver inte alls för honom, jag skriver för en familjetidning som läses i huvudsak av kvinnor.
Om detta påminner jag honom när han kommer med en massa synpunkter istället för hyllningar, synpunkter som gör mig galen av frustration.
"Vadå göra det mer spännande", skriker jag och sliter mitt hår. Nästan.
"Du måste få in mer drama", envisas han.
Vi diskuterar middagen igenom. Jag plockar fram diverse romaner för att överbevisa honom. Jag läser högt ur böckerna medan han lugnt tuggar vidare, och jag inser med ens att T faktiskt har rätt. Och jag ser också HUR en berättelse som varken innehåller våldsamheter, ångande sex eller skräck, kan göras spännande.
Att byta ut vissa ord kan göra hela skillnaden. Ett enda ord som ersätts och plötsligt blir läsaren nyfiken. Vad är det som har hänt? Vart är hjältinnan på väg?
Nu är jag klar med del 1 av min kortroman.
T har godkänt den.
Jag hoppas att han inte gjorde det för husfridens skull.
7 kommentarer:
jag säger det igen. En T är guld värd.
Att omge sig med ärliga och kunniga textgranskare är en av de viktigaste verktygen i skrivandet. Lycka till med fortsättningen!
Tack, vi bråkar vidare. :)
En ärlig provläsare är alltid bra. Låt husfriden vila lite:)
:)
Lycka till med fler insikter!
Tack för att du var min T - har tagit bort huvudsaken av "mordmisstanken" - finns inte mer ... ja du vet.
ja, jag vet Ebba. :) Nu håller jag tummarna ...
Skicka en kommentar