Långsamhetens lov

Det råder skrivfeber runt om i världen denna månad och jag fascineras av fenomenet som döpts till NaNoWriMo (National Novel Writing Month). Målet är att skriva ihop 50 000 ord på en månad och det är alltså antalet ord som räknas, inget annat, eftersom det är det enda som är mätbart. Man ska flödesskriva och man tävlar mot sig själv endast, umgås med andra deltagare via diverse forum och uppdaterar regelbundet ordkvoten.

Entusiasmen är stor och smittande men jag måste vara vaccinerad för jag kan för mitt liv inte begripa tjusningen med att pressa sig själv till att skriva 50 000 ord på en månad. Mina minst 500 st om dagen som jag skrev under ett halvt år var tillräckligt svåra att få ur sig när skrivandet skulle kombineras med mitt övriga liv. För att skriva så många som 1 667 ord per dag skulle jag bli tvungen att ta tjänstledigt och inte ens det vore någon garanti för framgång.

Förmodligen beror min häpnad över andras produktivitet på att jag mycket sällan flödesskriver – vilket inte är samma sak som att jag skulle sakna flöde i mitt skrivande. Nej, det jag menar är att jag inte kan skriva utan att tänka samtidigt. Och tankar tar tid, särskilt mina.

Det är bara att inse att mitt skrivande inte är något vattenfall, inte heller någon fors, utan mer liknar en flod som långsamt flyter fram och virvlar till ibland.