Kuling. Hårda, kalla, vindbyar. Plommonträdet, det som vi fick i bröllopspresent och som vi genom åren räddat undan harar, rådjur och älgar, orkade inte riktigt stå emot denna gång. En tjock gren, den tjockaste, fläktes loss från stammen. Både T och jag skrek till när vi upptäckte det. Fram med såg och lackbalsam för att rädda det som räddas kunde.
Under tiden fortsatte vinden att rasa och sundet bete sig som om det vore ett vilt hav. Nere på bryggan dit vi gick för att se till båten, blåste det än värre och jag fick se upp så att inte vindbyarna tog tag i mig och slängde mig i vattnet.
Mäktigt med naturkrafter som vi inte rår på. Allt kan inte människan kontrollera.
Nu är det kväll. Plommonträdet tycks obekymrad om att den förlorat sin kraftigaste gren, utan verkar snarare nöjd med att ha blivit tvångsbeskuren. Lättare till sinnet på något vis. Och södersolen får lättare att nå fruktkarten.
Inget ont som inte har något gott med sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar