torsdag 31 juli 2014

Eremiten

Det fantastiska med vår lilla semesterby är att jag kan välja om jag vill vara social eller inte. Känner jag för att umgås och småprata går jag ner till stranden när de andra också är där eller så tar jag en lov i området.

Just nu vill jag vara eremit och bara umgås med min berättelse. Det betyder inte att jag skriver non stopp, inte alls. Däremot tänker jag på den non stopp. Drömmer om den när jag tar en tupplur. Kommer på grejer som jag skyndar mig att skriva ner i min anteckningsbok. Läser genom det jag redan skrivit och kompletterar. Stryker ibland. Med andra ord gör jag precis som vanligt, det vill säga att jag redigerar samtidigt som jag skriver. Det innebär att det går oerhört långsamt framåt. Men jag varken kan eller vill göra på något annat sätt än detta. Mitt sätt. Som passar just mig.

Klockan två i natt vaknade jag av att det regnade. Jag kontrollerade att alla dynorna var undanplockade (det var de) och att sladdarna till teven och boxen var utdragna (det var de). Gjorde mig en kopp te, tog en kaka och skrev i två timmar. Somnade om i gryningen med vidöppet fönster (och myggnät), när gräshoppornas gnisslande ersattes med de första fågelkvittren.

Nu är det tidig morgon och det vräker ner utanför, blixtrar, mullrar och har sig. En blåmes har tagit skydd under altantaket, regnvattentunnorna rinner över.
Har jag sagt att jag älskar åska?

1 kommentar:

Anna Hansson sa...

Oj, vad imponerad jag blir att du orkade skriva klockan två på natten!