Skrivrelaterade idéer och tankar snurrar runt i mitt huvud, jag antar att jag är lite spänd inför höstens redigeringsarbete med Manus 3. Det är som att stå i startboxen och ivrigt vänta på att grinden ska öppnas. Vilka synpunkter kommer min redaktör Gunilla att ha? Att hon gillar min berättelse vet jag redan (hon har till min stora glädje även läst och tyckt om Croissants till frukost) men detta blir faktiskt första gången som jag ska jobba tillsammans med en rutinerad förlagsredaktör.
Samtidigt funderar jag vidare på Manus 4. Ska jag bygga upp det på samma sätt som föregångaren? Att Alla dessa hemligheter skulle bli ett drama i 3 akter bestämde jag tidigt, likaså att akterna skulle fyllas med diverse trösklar och vändpunkter, och att hindren skulle vara jämt fördelade för att undvika onödiga longörer. Jag bestämde att ALLT som skedde och ALLT som sades skulle föra berättelsen framåt och/eller fördjupa karaktärerna. Inga stickspår som inte ledde någonstans.
Dessutom jobbade jag på två plan: yttre utveckling och inre dito. För det är ju det som är det roliga med berättelser, att följa hur personerna som befolkar dem förändras och utvecklas, se hur de lär sig en massa om sig själva och livet, hur de våndas, ta sig över hindren, faller men reser sig igen och övervinner sina rädslor. Detta gäller såväl Tolkiens Sagan om Ringen som Ian McEwans Försoning (en helt underbar bok för den delen). Vissa karaktärer (som Ylva i Solviken) lyckas aldrig med det och dem brukar det inte gå så himla bra för.
Samtidigt funderar jag vidare på Manus 4. Ska jag bygga upp det på samma sätt som föregångaren? Att Alla dessa hemligheter skulle bli ett drama i 3 akter bestämde jag tidigt, likaså att akterna skulle fyllas med diverse trösklar och vändpunkter, och att hindren skulle vara jämt fördelade för att undvika onödiga longörer. Jag bestämde att ALLT som skedde och ALLT som sades skulle föra berättelsen framåt och/eller fördjupa karaktärerna. Inga stickspår som inte ledde någonstans.
Dessutom jobbade jag på två plan: yttre utveckling och inre dito. För det är ju det som är det roliga med berättelser, att följa hur personerna som befolkar dem förändras och utvecklas, se hur de lär sig en massa om sig själva och livet, hur de våndas, ta sig över hindren, faller men reser sig igen och övervinner sina rädslor. Detta gäller såväl Tolkiens Sagan om Ringen som Ian McEwans Försoning (en helt underbar bok för den delen). Vissa karaktärer (som Ylva i Solviken) lyckas aldrig med det och dem brukar det inte gå så himla bra för.
När jag skrev Alla dessa hemligheter visste jag alltså vilka utmaningar och vändpunkter som Louise skulle råka ut för. Det hjälpte mig att hålla kursen. Eftersom det är ett arbetssätt som passar mig vore det kanske dumt att överge det?
7 kommentarer:
Det kommer att bli grymt roligt, tror jag!
Det tror jag med, "alla" verkar så entusiastiska!
Ser nu inte bara fram emot att läsa Alla dessa hemligheter, får även en enorm lust att djupanalysera den :)
Det tycker jag att du ska göra, Emmelie! :D
Hittar man ett bra sätt att jobba på är det bara att köra vidare. Men jag tror att jag ska ta ett stort papper och skriva hur mina karaktärer utvecklas kapitel för kapitel så jag med en snabb överblick kan följa deras resa.
Bra idé, Pia!
Spännande tankegångar kring skrivandets alla labyrinter.
Skicka en kommentar