tisdag 19 januari 2016

In Memoriam

Jag skrev en minnestext om mamsen idag, till lokaltidningen. Det är första gången som jag gör det, skriver om någon som gått bort alltså. I en vecka har jag gått och funderat på hur jag skulle låta orden falla. Jag ville ha en text som speglade den person som mamma var. Och eftersom mamma inte var någon konventionell person ville jag inte heller ha en konventionell text. Så jag tog hennes egna ord till hjälp:

Gunni Estassy (född Lind), Ljusdal, har avlidit efter en tids sjukdom, 78 år gammal. Närmast anhöriga är barnen Annika, Stéfan och Céline och deras familjer.

Jag är en flicka på tretton år. Håret är inte ljust och inte mörkt utan mittemellan, stör nästan i rött. Jag bor på en bondgård i Valla, i Hälsingland.”

Så skrev vår mor, Gunni, i sin dagbok, julaftonen 1950. En kavat flicka, en konstnärssjäl, som föddes vid älvens strand och skulle växa upp till en färgstark kvinna och uppleva många äventyr innan hon stilla somnade in, en snöig vinterdag i början av det nya året.
Att försöka berätta om allt det mamma var, är en svår uppgift. Egentligen gör hon det allra bäst själv, hennes ord är så mer precisa än mina egna:

”Det är ingen lätt sak att analysera sitt liv, om man fått för sig att göra det. Det är ganska frestande när åren börjar rinna ut i sanden. Inte tjänar det mycket till heller, utom att övertyga sig själv att man inte levt förgäves.
Man får själv se till att använda sig av det arv man oförskyllt fått med sig genom mor och far och deras upphov. Jag kallar det för innehållet i ’ryggsäcken’; anlagen, begåvningen, viljan, hälsan och utseendet. Gör man inte det försitter man sin chans. De yttre omständigheterna går att påverka och ändra, men inte generna, och sällan medfödd ohälsa.
Men ett vet jag, i alla fall, det mesta blev klart annorlunda mot vad jag föreställde mig som mycket ung, för vad visste jag då? Hm... jag trodde att jag visste allt, förstås!
Jag ville så mycket, inbillade mig ännu mera och såg bara till nästippen. Det räckte gott just då, och entusiasmen var det inget fel på. Inte modet och oräddheten heller. Föds man utan guldsked får det bli starkt rostfritt stål.
Det fanns ingen tillhands som kunde staka ut vägen åt mig, inga föräldrar som tog hand om den saken, ingen vägbeskrivning eller ens karta. Men... jag hade ett ess i ryggsäcken; envishet och en mycket stark vilja och så min intuition – det vi idag kallar magkänsla.
Mitt allra första tonårsmål var att skaffa mig kunskap, att få studera, att få lära mig massor. Nog så krångligt när det bara fanns sjuårig folkskola på orten... och till den var det dessutom fem kilometer. Men jag hade cykel.”

Så småningom räckte inte cykeln till, utan mamma gick över till att färdas med tåg, båt och flyg. I många år bodde hon utomlands. I Frankrike där hon mötte vår far och gifte sig 1962, och i Senegal där mina syskon föddes. 1975 flyttade mamma tillbaka till Hälsingland och förblev bygden trogen resten av sitt liv, även om hennes lust efter att se sig om i världen fortsatte att då och då locka ut henne på nya äventyr. De senaste åren föredrog hon dock att odla sin underbara koloniträdgård. Den som ligger där älven flyter fram, samma älv där allting en gång började.

7 kommentarer:

Ulla Anderstedt sa...

Din mamma måste ha varit en underbar kvinna. Det som hon skrev om sitt liv med sådan insikt är inte alla som kan. Det verkar som hon var nöjd med att ha fått göra det hon kunnat och velat i sitt liv. Att sedan slå sig till ro med sin trädgård. Jag tror hon gick bort med frid i sinnet. Jag gillar det du skriver i din blogg men orkar inte alltid kommentera. /Ulla

Emmelie sa...

Väldigt fint skrivet, av både dig och din mamma.

Evas blogg sa...

<3

Annika Estassy Lovén sa...

Tack, snälla.
Ulla - man behöver inte alltid kommentera allting. Varken här eller i verkliga livet. :)

Evas blogg sa...

Vilken intressant människa din mamma verkar ha varit. Några frågor: vad gjorde de i Senegal? Flyttade du med din mamma till Sverige? Dina syskon, visst bor de i Frankrike?

Annika Estassy Lovén sa...

Vi flyttade till Senegal (jag var redan född) eftersom min pappa fick jobb där. När mina föräldrar skiljde sig åkfe mamma tillbaka till Sverige och vi 3 syskon följde med. Men min far gifte om sig och fick nya barn, mina halvsyskon. Jag har en drös. :) 4 halvbröder och en halvsyster. Det är de som bor i Frankrike.

Evas blogg sa...

Ah, då förstår jag.