Istället för att lämna ett långt svar på din fina kommentar om mamma, Ulla, kommer här ett inlägg.
Mamma, ja ... Hon var sannerligen speciell. På både gott och ont, förstås. Människor är ju sällan enbart svarta eller vita. Som liten längtade jag många gånger efter en mer "normal" mamma och som tonåring stångades jag allt som oftast med henne. Men som vuxen försonades jag med den hon var och hade stort stöd av henne.
När mamma förstod att cancern ändå skulle gå vinnande ur striden bestämde hon sig för att avbryta alla behandlingar och låta naturen ha sin gång. Cellgifterna förstörde nervtrådarna i hennes händer och fötter och när hon inte längre kunde ägna dagarna åt det hon tyckte mest om - handarbeta, skriva, gräva i trädgården och ta långa promenader, fick det helt enkelt vara nog. Att bli beroende av andra ville hon absolut inte.
Det blev ett tufft år för henne men även för oss som stod henne nära, särskilt som mamma absolut inte ville att vi skulle berätta för någon om hennes sjukdom. Hon ville inte att folk skulle tycka synd om henne. Så det var bara för oss att hålla masken, vara ledsna i det tysta. Men jag är glad att jag satt hos henne när hon tog sitt sista andetag. Jag såg hur lugn hon var.
En klok men mycket bestämd kvinna, som sagt ...
Jag saknar henne oerhört. Varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar