Livet går vidare

Jag har varit så ledsen och gråtit så mycket att jag började blöda näsblod. Samtidigt går livet vidare, det stannar inte upp bara för att ens mamma dött. Alla har vi vårt sätt att hantera sorg. Mitt är att sysselsätta mig. Jag gör saker, även när jag gråter. Städar till exempel. Promenerar. Eller redigerar manus, håller deadlines och bokar mötestider.
Mamma var genuint intresserad av, och mäkta stolt över, mitt skrivande. Hon sa ofta att jag levde hennes dröm.
"Bryter du ihop och slutar skriva bara för att jag dött, lovar jag att komma och spöka för dig", sa hon bestämt.
Hotet om att spöka för oss syskon om vi inte såg till att leva gott och innerligt var något hon gärna tog till, min mor. Nu tror ingen av oss på spöken men med mamma kan man aldrig veta säkert ...
Jag fanns hos henne när hon tog sitt sista andetag, jag smekte henne över pannan och lovade några saker. Bland annat att fortsätta leva hennes dröm.

Mamma älskade snö och vinter. På Vätö är snön vit och naturen nära. När jag är ledsen är det hit jag åker.