 |
| I väntan på Valérie och Olivier |
Från att ha varit artigt men tydligt ointresserad av såväl Stockholm som Sverige, har min franska släkt gått över till det rakt motsatta. Förra maj hade jag glädjen att välkomna såväl kusin som kusinbarn och idag tog jag en fika med ett annat kusinbarn som jag inte sett på över 30 år. Skulle vi känna igen varandra eller inte? Jag lär vara så lik min far att den som inte träffat mig på decennier ändå vet vem den ska kindpussa. Valérie var bara 10 år senast jag såg henne, men tack vare Facebook visste jag vem jag skulle leta efter där jag stod vid Nybrokajen och väntade på båten som hon och hennes man Olivier skulle komma med. Vi kindpussades, promenerade bort till Gamla stan och tog en kaffe vid Stortorget. De tyckte Stockholm var en fantastisk stad. Vilket den ju är. Särskilt när solen skiner, termometern visar på fler plussgrader än vi trodde var möjligt så här års och naturen är såväl grön som skön.
Efter fikat kindpussades vi igen och bestämde att inte låta det gå 30 år innan vi sågs igen. De vandrade vidare till Fotografiska och själv passade jag på att köpa prydnadskuddar till vårt nya hem innan jag satte mig på bussen och åkte hem till Norrtälje.
Hem till Norrtälje.
Det känns konstigt att säga det men ändå rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar