tisdag 18 oktober 2016

Trött ibland men inte utmattad

"Är du inte rädd för att bli utbränd, du som har två jobb och dessutom är långpendlare?"

Jag får ofta frågan, särskilt nu när utmattningssyndrom blir allt vanligare och psykisk ohälsa är på väg att bli västvärldens nya folksjukdom (enligt Vetenskapens värld på svt igår kväll).
Svaret är nej, detta är inget som oroar mig. Vilket inte är detsamma som att jag inte skulle vara medveten om risken av att drabbas. Jag känner till varningssignalerna och jag har sett andra bli sjuka.

För mig är återhämtning A och O. Att pausa vid behov och ha balans i tillvaron. Numera lägger jag alltid in i kalendern att jag jobbar hemifrån dagen efter att jag haft ett kvällspass och jag ser även till att boka in ledig tid veckan efter att ha jobbat helg. Mitt i terminerna föredrar jag faktiskt dessa korta, återkommande pauser framför en längre ledighet. Dessutom har jag lärt mig att tacka nej, även till sånt som jag tycker är roligt. Att prioritera är att prioritera bort.

Pendlingen då? Hur konstigt det än låter innebär resorna till och från jobbet att jag tvingas pausa en stund varje dag. De timmarna som jag tillbringar på bussen ägnas åt att skriva, läsa, sortera tankarna eller sova. Den tiden är min och bara min. Jag sitter skönt och för det mesta är det lugnt och tyst ombord, nästan meditativt. Om inte avskärmar jag mig genom att plugga in öronsnäckorna och lyssna på musik.
Vem hade trott det - att pendlingen skulle ge mig energi istället för att ta? Men jag har förstås inga barn som väntar på att hämtas eller som plötsligt blir sjuka, och på jobbet har vi målstyrd arbetstid.

Slutligen har jag T att tacka för mitt inre lugn. T som stöttar, som handlar, som lagar mat och även tar hand om disken när jag vill skriva. Som kramar mig ofta, som får mig att skratta varje dag och som masserar mina axlar när de ömmar. Att han finns i mitt liv är i sig avstressande.

Visst är jag ordentligt trött många gånger, särskilt under den mörka årstiden. Men det är en trötthet som går att sova bort.

5 kommentarer:

Åsa Hellberg sa...

Härligt!
Jag gillade mina långa resor TILL jobbet ( i bilen) det var hem som blev jobbigt eftersom jag hade min unge hemma.

Annika Estassy Lovén sa...

Så var det för mig också. Försenade pendeltåg och barn som väntade på dagis/fritis att bli hämtade. Otroligt stressande.

Kristina W sa...

Jag hade samma känsla med pendlingen tidigare, många ljudböcker blev det under bussresorna! Numera kan jag både gå och cykla till jobbet. Det är lite vad man gör det till tänker jag :)

Från det ena till det andra: Hur har du och T "gjort upp" kring allt det praktiska hemma? Detta är någonting som vi fortfarande kämpar med hemma hos mig och än har vi inte riktigt hittat en bra balans. När jag vill skriva vill han ta tag i städningen/åka och handla/hugga in på högen av tvätt. Eller helt enkelt bara umgås vilket jag har otroligt svårt att säga nej till :(

Annika Estassy Lovén sa...

Ack ja, Kristina, detta är inte lätt alltid. Jag kan också känna av ett visst dåligt samvete för att jag periodvis är så tråkig! Men vi ser inte mitt skrivande som en hobby utan som ett jobb vilket som helst. Och jobbet ska göras ...
Vi har löst det så att vi städar tillsammans (vi bor så litet att det bara tar 1 timme/veckan). Handlar mat, lagar den och diskar gör min man. Tvättar gör jag. Men framför allt bokar jag in skrivtid. Först skriva, sedan göra något kul. Peppar, peppar - det har funkat bra i flera år nu. :)
Men som sagt - det gäller att familjen respekterar ens skrivtid vilket är långt ifrån givet.

Kristina W sa...

Tack för ett fint och ärligt svar Annika! <3