Isen försvann i natt

Det blåste nordväst när jag vaknade i morse och isen var borta. Helt plötsligt. Så sent som igår eftermiddag låg den kvar. Som jag älskar när isen försvinner, det är som att det plötsligt blir lättare att andas.

Idag tog vi tag i slänten. Sågade ner buskage vi inte ville ha kvar, räfsade bort fjolårsgräs och vissna bräken så att blåsippor, vitsippor och orkidéer får fältet fritt. Det blåste friskt men solen sken och vi blev till slut tvungna att ta av oss jackorna. Jag vågar inte ens föreställa mig träningsvärken jag kommer att ha i morgon. Samtidigt är det skönt att få använda hela kroppen, känna att den orkar trots att den är ett drygt halvtsekel gammal.
I går fick jag ett rart brev från min läkare på Danderyds sjukhus. Provsvaren såg bra ut nu, skrev hon, och jag behöver inte komma tillbaka förrän om ett år. Tack.
Nu är det kväll och stjärnhimlen är vidunderlig, såsom den bara blir där varken stadsljus eller gatubelysning finns. Vi har ätit middag och diskat. Medan T läser sin bok försvinner jag in i min egen berättelse. Det är dags att redigera några sidor.

Tidig morgon och jag blir så glad när jag ser att isen är borta att jag bara måste föreviga ögonblicket.