Carpe diem – mitt nya motto

T som poolskötare. Men något dopp
i det sextongradiga vattnet blev det inte.

Skatteverket har godkänt vår emigration och därmed är vi inte längre folkbokförda i Sverige. I gengäld skickade det franska skatteverket ut en fastighetsdeklaration som jag ska fylla i. Jag antar att det innebär att vi nu finns i deras rullor. Återstår att registrera om bilen och få ordning på den franska försäkringskassan, la sécurité sociale. Jag betar av en sak i taget.

När vi var ute på vår dagliga promenad – det blåste lite fortfarande men himlen var molnfri och solen sensommarvarm – slog det mig att jag sällan oroar mig över sånt jag gjort. Däremot kan jag fundera mycket på framtiden. Jag planerar, gör listor och glömmer att njuta av nuet. Att fånga dagen ska därför bli mitt nya motto.

Maria lade ut bilder på Norrtälje på sin blogg och jag påmindes om vilken fin och vänlig liten stad det är. Jag är så glad över våra två år där och även över alla åren på Vätö. Utan dem hade jag nog inte blivit medveten om hur bra jag trivs med det småskaliga.

Cerbère är ju mindre ändå, en smula i jämförelse med Norrtälje, och sommarsäsongen är definitivt över. Matbutiken stänger tidigare och öppnar inte alls på måndagarna. Posten har öppet fram till lunch och tre av fem restauranger/pizzerior har stängt. Den som fortfarande håller öppet gör det från fredag till tisdag bara. Hamnen har tömts på bryggor och båtar, sommarhusen har bommat igen. Ändå är byn långt ifrån öde. Gympan har börjat igen efter sommaren läser jag i lokaltidningen och på det gamla hotellet Belvédère planeras det filmvisningar och konserter. Vi är ju trots allt hela 1.247 stycken som bor här året runt ...

Cerbère sett från Vikingakullen. En klar dag som denna ser man ända bort till Cap de Creus i Spanien.