Klockan 9 i morse drog vi iväg till Céret 5 mil bort där vårt skattekontor ligger. Detta eftersom vi behövde ett hemvistintyg för att bli skatteskrivna i Frankrike. Något sådant intyg fick vi inte då vi måste först deklarera våra inkomster för 2019 i Frankrike. Däremot ägnade Madame handläggare som tog emot oss en halvtimme åt att, på ett mycket pedagogiskt sätt, förklara hur man deklarerar royalties, hyresintäkter och annat på bästa sätt. Hon stressade inte utan var verkligen mån om att vi skulle förstå precis allting. Dessutom log hon och skrattade till flera gånger.
Sedan åkte vi från Céret till Perpignan 3 mil bort där vår Försäkringskassa ligger. Detta eftersom vi undrade hur det gick med makens ansökan om att få ett socialförsäkringsnummer som vi lämnade in i juni. Vi försökte kontakta franska FK via telefon och mejl men det gick inte så bra, här är det IRL som gäller. Först ruskade Madame handläggare på huvudet och sa att vårt ärende var komplicerat. Sedan kom Madame handläggare nr 2 och ruskade på huvudet och sa att vårt ärende var komplicerat. Dessutom hade Perpignankontoret ingenting med det att göra ty maken är utlänning och därför tillhör han Nîmeskontoret 25 mil bort. Vi ruskade alla på huvudet.
Men så kom Madame handläggare nr 3 in i bilden och sa att man kanske, kanske kunde spåra upp vårt ärende i Nîmes via ärendenumret. Och se där – plötsligt fick vi besked om att maken tydligen redan den 1 november i fjol fick ett socialförsäkringsnummer! Varför beskedet aldrig nådde oss är det ingen som vet. Men samtliga madammer log och skrattade och var så genuint glada över att ha hjälpt oss att jag ville krama om dem allihopa.
Efteråt satte vi oss i solen på place de la République i Perpignan och tog en kaffe innan vi åkte de 4,7 milen hem till Cerbère, och tänkte att det ändå var härligt att kunna träffa sina handläggare ansikte mot ansikte. Och att dessutom mötas av vänliga leenden och skratt och en önskan om att hjälpa till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar