Min kloka vän, författaren Eva Swedenmark, frågar sig i ett facebookinlägg varför hon alltid lever med andan i halsen och med en känsla av att inte hinna med, trots att hon har all tid i världen att ägna sig åt det som för henne är viktigast: familjen och böckerna. Är det en läggningsfråga eller är det livet som präglat henne, undrar hon.
En intressant fundering särskilt som jag inte alls uppfattar Eva som någon som stressar runt, tvärtom.
Jag tror att svaret är en kombination av båda. Själv har jag gått från att vara prestationsprinsessa till att knappt vilja prestera alls. Förändringen skedde gradvis men jag vet exakt när min strävan efter att hela tiden göra ersattes av en längtan efter att få vara: när mamma dog. Men jag märker också hur lätt jag har att falla tillbaka i gamla hjulspår, och tänka att om jag gör så finns jag (för att parafrasera Descartes).
Vi lever i en tid och i en värld med så oerhört många möjligheter. Från tidig ålder matas vi med att vi kan bli och göra vad vi vill. Och eftersom vår kultur premierar att göra framför att vara, jagar vi vidare. Vi förvandlas till bekräftelsesökande prestationsprinsessor (och kanske prinsar). Vi vill ha allt och kan inte/vågar inte säga nej till något. Mål ska sättas och drömmar uppfyllas. Ty livet är ett smörgåsbord och alla rätter måste provsmakas innan man dör! Inte konstigt att många till slut inte orkar.
Som sagt, sån var också jag en gång. Men hade jag vetat då vad jag vet idag hade jag tagit det lugnare. Det hade kanske lett till att mitt liv sett helt annorlunda ut men annorlunda behöver inte betyda sämre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar