Säg inte nej men kanske kanske kanske

Jag frågade polisen om det var tillåtet att åka upp till bergen med hunden och inte bara ta ut honom på en kort promenad runt kvarteret som regeringen sagt. Vi ju bor på landet och inte i stan och även om vi självklart ska följa de regler och föreskrifter som franska regeringen beslutat, borde det även finnas utrymme för flexibilitet beroende på var man bor. Det viktigaste av allt är att man inte kommer nära andra människor, argumenterade jag.
Den ene polisen svarade först nej, den andre kanske.
Den ene såg mycket sträng ut, den andre log.
Efter en stunds dividerande kom vi överens om att risken för smittospridning var minimal i bergen, för där finns varken människor eller tveksamma kontaktytor. Men jag fick absolut inte befinna mig utomhus utan att ha mitt påskrivna förflyttningsintyg samt ID-handling med mig, sa poliserna. Och jag fick absolut inte ha sällskap av någon annan än maken. 

Rimligt och förnuftigt, sa jag.
Alltså är det i bergen som jag kommer att hålla till, när jag inte är hemma och redigerar. Och så länge jag är frisk. 

Inte en kotte så långt ögat kan nå.