Men idag började farbrorn och jag prata för första gången. Han gillar hundar, och Dexter som annars inte är rädd för någonting, blev rädd för ett bi vilket fick honom att skratta.
Vi inledde med vädret (som är ljuvligt), fortsatte med coronaviruset (som är irriterande men vilken tur ändå att vi inte bor i stan), hur det kom sig att vi båda valt att bosätta oss vid världens ände (han är född i Paris) och avslutade med att prata om ... elcyklar. Han trodde att jag skulle gilla att susa omkring på en.
Tillbaka på vår kulle blev jag stående utanför Murphys mattes trädgård. Vi språkades vid medan hon rensade ogräs (och höll självfallet det stipulerade avståndet på minst 1 meter). Om coronaviruset (som är irriterande men vilken tur ändå att vi inte bor i stan), om det ljuvliga vädret och om apelsiner som blivit tre gånger dyrare bara över en natt.
"Folk hamstrar inte för att de tror att det ska bli ont om mat utan för att de vet att priserna kommer att stiga", sa hon.
Tillbaka vid vårt eget hus träffade jag grannen som berättade att alla byggen i byn har avstannat. Ingen betongbil att gjuta plattor och mellanvåningar med och inga leveranser av byggmaterial. Dessutom var han övertygad om att detta med 2 veckors karantän var nys. Enligt honom var det lika bra att ställa in sig på 45 dagar.
"Men vi kunde ha det sämre", sa han. "Vi kunde ha suttit fast i stan. Inte bott i en liten by mellan berg och hav."
Vildväxande neapellök
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar