På kvällens hundrunda gick jag förbi ett par bekanta som stod på sin balkong. Vi pratade en stund. Skämtade och skrattade. Jag kände direkt hur mycket piggare jag blev. Och gladare.
Det är ingen slump att långa perioder i isoleringscell betraktas som tortyr av Amnesty. Människan är ett flockdjur, hon behöver interagera med andra för att må bra. Det finns säkert undantag, det gör det alltid, men jag tillhör inte dem. Och även om jag gillar att umgås via sociala medier kan digitala träffar aldrig ersätta de fysiska.
Och solen har sin gång ...
2 kommentarer:
Så sant Annika! Vi har börjat med vän-apéro ett par kvällar i veckan. Programmet Zoom funkar riktigt bra om man inte är för många. Och visst värmer det att bara se varandra i ögonen och säga Bonjour när man möts på gatan (som blivit den nya trottoaren).
Vi är lyckligt lottade som får gå ut en stund varje dag!
Skicka en kommentar