Surdegsgrunden fem dagar senare

Det bor en liten nörd i mig, det vill säga att jag snöar lätt in mig när något fångat mitt intresse. Så var det med mitt trädgårdsintresse, så var det med skrivandet och nu senast med eget surdegsbröd. Eller levainbröd som det heter i Frankrike. Därav att jag kan bli tjatig. Eller fokuserad, som jag väljer att kalla det. 

I vilket fall är jag väldigt stolt över att min surdegsgrund tagit sig så fint. Den svällde till dubbla storleken på fem timmar efter att jag matade den i morse (bilden) och till tredubbla storleken på fyra timmar när jag gav den en sista dos efter lunch. Den doftar dessutom gott och smakar lagom surt. Dags att börja baka på den alltså! 

Jag blandade till en fördeg ikväll som ska få jäsa över natten. Surdegsgrunden som blev över ställde jag in i kylen. Fortsätter jag att reducera och mata den var sjunde-tionde dag kan jag baka på den så länge jag lever. Är det inte fantastiskt? Nu återstår att få till ett välsmakande bröd också. Och T vill testa att göra surdegspizzor istället för vanliga. 

Fortsättning följer ...