Tänk så märkligt hjärnan jobbar ändå. Jag har grunnat på Manus 7 i ett helt år. Skrivit lite och tänkt mycket. Gjort många avbrott och inte haft något riktigt flyt utan att kunna förklara varför. Men så vaknade jag klockan tre i natt och hade plötsligt hela berättelsen klar för mig. Inte handlingen för den kände jag redan till, utan vad boken handlar om egentligen. Att inte veta det innebär att berättelsen saknar en grund att stå på. Händelserna staplas på varandra utan förankring och kan rasa när som helst. Ungefär som att mura upp ett hus utan att använda armeringsjärn. Det historien behöver sådana gånger är ett tema. En gemensam nämnare som håller ihop den. Problemet är att jag inte kan bestämma temat i förväg, jag brukar skriva mig fram till det. Ibland får jag fatt i det snabbt, ibland ... inte fullt så fort. Och det är det som varit problemet med Manus 7, som för övrigt har en arbetstitel som jag gillar störtmycket och hoppas få behålla.
Nu har jag inga ursäkter kvar – det är bara att sätta sig på rumpan och skriva tills råmanuset är klart. Hur långt det blir eller hur lång tid det kommer att ta har jag ingen aning om. Men det gör inget. Viktigast är att jag fått tillbaka arbetslusten och vet vart mina karaktärer är på väg och varför. Hurra för det!
Bilden är från när det regnade igår. Som vi längtat! Det kom inte alls tillräckligt men naturen dammades av i varje fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar