November

Höstlovsvecka och skolgården på andra sidan gatan är märkligt tyst. Inga lekande och stojande barn och ingen fredagsdisco. Skolan rymmer drygt 300 barn från förskoleklass till årskurs sex. Det kan alltså bli högljutt på rasterna. Men jag gillar det! Det tillför liv i området och det är roligt att se hur barnen leker och umgås med varandra, oberoende av etnicitet och socioekonomisk tillhörighet. Det är i varje fall så det ser ut att vara från min utsiktsplats fyra våningar upp.

Förkylningen går sin gilla gång. Halsen gör inte lika ont längre men nästan rinner som bara den och jag är trött. Hedda och lilla Lova var förbi med pappa Daniel (= min son) igår och vi tillbringade den småregniga förmiddagen med att spela spel, leka och äta hallon med sockerkaka och vispgrädde. Det var just det slags otvunget umgänge med familjen som jag saknade när vi bodde i Cerbère.

Idag blåser det friskt och jag fick just Cerbèrevibbar när jag tog ut Dexter i morse. Linköping ska vara en blåsig stad men det tycker inte jag att det är. Inte jämfört med hur det var när La Tramontane var i gång i våra gamla hemtrakter.

Idag börjar alltså november, en av årets tråkigaste månader, tillsammans med januari och februari. Så tyckte jag i varje fall när jag var anställd och inte rådde över min tid. Det var som om en grå filt sänkte sig över huvudet och månaden kändes oändligt lång. Vi får se hur årets november känns.

En första bokstagrammer har läst Vindarnas hus och tycker att den är "makalöst bra". Jag hoppas att trenden håller i sig samtidigt som jag oroar mig över att läsarna ska bli besvikna om förväntningarna är för höga. Bäst alltså att jag håller mig till min vanliga strategi, dvs låter T läsa alla betyg och omdömen och endast vidarebefordra de positiva! 

Nu måste jag snyta mig. Igen.