Ödet?

Jag börjar bli benägen att tro på T när han säger att det inte finns någon slump!
Vi har ju tänkt mycket på Frankrike på sistone, sett franska filmer, diskuterat om att köpa bostad där, känt en längtan ner. Så ringer telefonen ikväll och en fransk röst frågar efter mig. Det visar sig vara en av mina släktingar som beklagar att hon inte hört av mig på länge! ”Du är väl inte sur på släkten?” undrar hon ängsligt. Jag försäkrar henne att det är jag verkligen inte utan att tiden går så fort bara. Monique, som hon heter, bor numera på den franska landsbygden men längtar tillbaka till Nice. ”Det är skittråkigt på landet. Ingenting är som Nice! Jag ska åka dit i vår och se om jag inte kan köpa mig en liten sommarlägenhet någonstans” säger hon.
När jag berättar om våra egna drömmar blir hon överlycklig. ”Nice är ju din födelsestad. Du hör hemma där! Och om din man älskar Frankrike så älskar jag honom också!” utbrister hon förtjust. ”Alla längtar efter dig och efter att få träffa honom. Ni bara måste komma ner snart!” Jag berättar att pappa faktiskt redan känner honom. ”Din far ja. Men nu vill även resten av släkten se honom”.
Vi ringer av och jag känner ett stygn av dåligt samvete; jag borde höra av mig oftare. För att sona min försummelse har jag precis lagt en stor order på Crimson – här ska skickas bilder.
Sedan får vi nog börja spela på Lotto...