Landet i nöd och lust, del 5 i Maciej Zarembas artikelserie får mig att tänka på adoptivföräldrar. Med det menar jag alla de krav som ställs på dem som ställer sig i adoptionskön. Biologisk förälder kan vem som helst som kan bli, där behöver du inte fylla i ett digert frågeformulär innan, du blir inte först granskad och ifrågasatt. Du behöver med andra ord inte bevisa att du kommer att bli en god förälder. Sedan kan man föra oändliga diskussioner om vad – och vem – som avgör om du är en god förälder eller inte.
Vad kan vi då kräva av nya medborgare? Det funderar Zaremba på och det är onekligen intressant. Personligen tror jag att det viktigaste är gemensamma grundvärderingar. Visst låter det bra? Men å andra sidan – det är väl inte ovanligt att man byter värderingar under livets gång… Ska nya medborgare istället ha grundläggande kunskaper om svensk historia och kultur? Många infödda svenskar brister ordentligt där – hur gör vi med dem? Ska nya medborgare behöva känna ansvar för sitt nya hemlands historia, dess gärningar och ogärningar? Måste jag sluta vara iranier när jag blir svensk eller kan man vara både och? Flera intressanta frågor...
Till slut blir frågorna för många med risk att vi helt enkelt fastnar i diverse resonemang. Ingen jag har talat med tycker att vår integrationspolitik fungerar och ändå har inte någon politiker, mig veterligen, bemött det Zaremba påtalar. Var finns debatten, var finns handlingsplanen, vem tar ansvar? Frågorna kommer att bli alltmer akuta och vi kan inte stoppa huvudet i sanden och hoppas att problemen försvinner av sig själva eller än värre – acceptera dem som ett faktum vi inte kan göra någonting åt.
3 kommentarer:
Så, var börjar vi då?
Gräv där du står heter det ju - vi börjar med att lära folk svenska ordentligt och vid behov, att läsa och skriva. Vi slutar att betrakta invandrare som en homogen grupp, utan som individer med olika behov och förutsättningar.
Vi kan börja med att INTE rösta på flumvänstern i nästa val.
Skicka en kommentar