Våffeldagen och jag inser hur otroligt länge sedan det var jag åt just våfflor – som jag älskar.
Våfflor är för mig barndomens somrar i Hälsingland, i vår skogsstuga som varken hade el eller rinnande vatten men väl en vidunderlig utsikt över Ensjön. Ensjön låg i byn Enskogen och vår stuga hette Enkronan... Mamsen gräddade våfflorna i ett våffeljärn över gasspisen. Handvispad grädde med nyplockade vildhallon och blåbär hörde till. Jag har aldrig sedan dess ätit så goda våfflor. Barndomens nostalgi – finns det någon bättre krydda?
Ikväll är vi fyra tjejer och en bebis som ska ses på Eken för att ta ett glas vin och umgås. Nog borde väl våfflor finnas med på menyn?
2 kommentarer:
Hoppas det fanns våfflor på Mosebacke, Annika. Själv gjorde jag en smet enligt konstens alla regler (=Anna Bergenströms recept). Men våfflorna blev tunna och konstiga. Inför vännens skeptiska min la jag av med våfflandet. Men i morse, tidigt, tassade jag upp i min soliga lägenhet, smet fanns kvar. Jag gräddade - och se, våfflorna var perfekta. Frasiga, gyllengula. Jag njöt i min ensamhet och kände mig alls inte ensam.
Nej, jag fick inga våfflor och jag är så sugen! Problemet är att jag tror (måste kolla) att dottern tog våffeljärnet när hon flyttade ut i höstas ("ni behöver den ändå inte" - känns det igen?). Jag lärde mig i Frankrike att ha en skvätt öl i våffelsmeten för att få den att lyfta. Din smet behövde tydligen ligga till sig lite. Vilke jätte härlig morgon du har haft!
Skicka en kommentar